Kulturens samhällsroll i de nordiska ländernas kulturpolitik

Det här kapitlet inleds med en övergripande redogörelse för hur konstens och kulturens roll i samhällsutvecklingen utvecklats historiskt i de nordiska ländernas kulturpolitik. Sedan redogörs närmare för hur konstens och kulturens samhällsroll framställs i ländernas kulturpolitik idag och i vilken utsträckning denna roll diskuteras i relation till centrala kulturpolitiska målsättningar. I en avslutande del sätts också de nordiska ländernas syn på konstens och kulturens samhällsroll in i en bredare internationell kontext.

Kulturens samhällsroll i historiskt perspektiv

I texten All kulturpolitik er instrumentell argumenterar Geir Vestheim (2008) för att tanken om en icke-instrumentell kulturpolitik är ologisk. En sådan skulle innebära att politiken avsatte resurser och genomförde ansträngningar inom ett samhällsområde utan avsikt. Självklart vill all politik, så även kulturpolitiken, påverka samhället och invånarna skriver Vestheim (2008). Lika sant är naturligtvis att kulturpolitiken alltid har varit instrumentell. Detta gäller även tiden innan det etablerades en formell struktur för politikområdet. Det som däremot kan skilja sig åt, över tid och mellan platser och länder, är vilka instrumentella motiv som ligger till grund för kulturpolitiken, hur specifika dessa motiv är, och vilken betydelse motiven får för den konkreta kulturpolitiken (se också Belfiore & Bennet, 2007; Dahl Haugsevje et al., 2020; Gibson, 2008).

Historiskt har konsten och kulturen förknippats med såväl en positiv som en negativ tradition i synen på konstens och kulturens påverkan på individ och samhälle. Aristoteles (384–322 f.Kr.) är den som förknippas med ursprunget till den positiva traditionen och som argumenterade för konstens förädlande och renande effekt på människans intellekt, känsloliv och mentala hälsa. I motsats till detta brukar Platon (428–348 f. Kr.) förknippas med en negativ tradition där konsten och kulturen främst sågs som ett hot mot sanning, kunskapsutveckling och moralisk upprustning (se Belfiore & Bennet, 2007; Carey, 2005; Kulturanalys Norden 2022a).

Sedan upplysningen har den positiva traditionen dominerat i västvärlden. Men tron på konstens och kulturens positiva verkningar har aldrig varit odelat positiv (så var inte heller fallet för Aristoteles). Tvärtom har det alltid funnits aktörer som har argumenterat för att vissa konstformer och kulturuttryck är reellt eller potentiellt skadliga. Det generella mönstret är att den konst och kultur som appellerat till de övre samhällsskikten har varit förknippad med positiva verkningar, medan delar av det som ryms inom begreppet populär- eller masskultur i större utsträckning bedömts kunna vara skadliga (Belfiore & Bennet, 2007; Carey, 2005).

Denna tudelade syn på konstens och kulturens nytta och påverkan har också präglat den kulturpolitiska historien i Norden. Kulturpolitiken har därför historiskt varit inriktad mot att stödja den typ av kultur som ansetts främja goda samhälleliga värden. Vilka värden detta är har förändrats och över tid finns också skillnader i synen på dessa värden i de nordiska länderna, inte minst beroende på ländernas olika utvecklingsprocesser. Vid en genomgång av ländernas kulturpolitiska utveckling är det samtidigt tydligt att konsten och kulturen har tillskrivits liknande roller i länderna, om än vid olika tidpunkter. Dessa roller kan sammanfattas i följande punkter:

konstens och kulturens roll i formandet av nationalstaten och den nationella och språkliga gemenskapen och identiteten
konstens och kulturens roll i formandet av ett modernt, civiliserat samhälle bestående av ansvarsfulla, bildade och demokratiskt skolade medborgare
konstens och kulturens roll för demokratisk fördjupning, jämlikhet, mångfald och social utveckling
konstens och kulturens roll för ekonomisk tillväxt och platsers attraktivitet och utveckling
konstens och kulturens roll som allsidig befrämjare av samhällets utveckling.

Nedan redogörs för hur dessa samhällsroller växt fram i de nordiska ländernas kulturpolitik. Dock är några saker värda att påpeka. För det första är det inte så att de olika roller som konsten och kulturen tillskrivits ersätter varandra under olika tidsperioder. Snarare handlar det om att olika perspektiv är mer eller mindre dominanta under olika tidsperioder.

För det andra är det viktigt att återigen påminna om att de nordiska ländernas kulturpolitik också utgår ifrån värden som inte är kopplade till kulturens nytta och påverkan som den undersöks i denna kunskapsöversikt. Sådana värden handlar exempelvis om allas människors rätt och möjlighet att ta del av eller inte ta del av olika kulturuttryck, möjligheter att verka som konstnär och kulturskapare, konstnärlig frihet och konstnärliga och kulturella uttryck som en del av demokratin och yttrandefriheten, liksom mer öppna och obestämda idéer om konstens och kulturens värde för individ och samhälle (se t.ex. CuPo2025, 2017; Meld. St.8, 2018; Ministry of Education, Science and Culture, 2013; Proposition 2009/10:3).

För det tredje har teser om konstens och kulturens negativa påverkan på samhälle och individ under olika perioden spelat en viktig roll i de nordiska ländernas kulturpolitik. Ofta har den negativa påverkan formulerats som motsatsen till den positiva påverkan man velat främja (se t.ex. Blomgren, 2007, 2019; Frenander, 2001, 2014; Hylland 2014).

Kulturpolitik för nationell enhet och identitet

I samtliga nordiska länder har konsten och kulturen historiskt tilldelats en roll i formandet av den moderna nationalstaten, och för den nationella och språkliga gemenskapen och identiteten. Denna roll går längst tillbaka i Sverige och Danmark som är de nordiska länder som tidigast etablerades som självständiga stater. Duelund (2008) och Frenander (2014) beskriver en utveckling som går tillbaka till 1600- och 1700-talet där konst- och kulturlivet först utvecklades i relation till makthavarnas (kungarnas) personliga intressen men också som ett verktyg för att stärka deras makt och legitimitet. Värnandet av kulturarvet och etablerandet av ett antal kulturinstitutioner, i Sverige exemplifierat av Kungliga Operan, 1773, Svenska Akademien, 1786, och Dramaten, 1788, blev bland annat ett sätt att dra positiv uppmärksamhet till kungahusen. I takt med den borgerliga statens framväxt och monarkernas minskade makt under framför allt 1800-talet blev stärkandet av den nationella identiteten och byggandet av sammanhållande symboler ett alltmer framträdande syfte (se t.ex. Duelund, 2001, 2003, 2008; Frenander, 2014; Johansson, 2017; Kleberg & Forsell, 2019; Larsson & Svensson, 2001; se också Harding, 2007).

I Finland och Norge var den tidiga kulturpolitiken ännu tydligare kopplad till det nationella och språkliga identitetsbyggandet. Det hänger samman med dessa länders senare etablering som självständiga stater och mer närliggande erfarenheter av att vara under dominans av främmande makt (se t.ex. Bakke, 2001; Kangas, 2001). I Norge, som under flera hundra år hade präglats av dansk överhöghet, formulerades 1814 i det nybildade Stortinget (i samband med frigörelsen från Danmark) målet att konsten och kulturen skulle bidra till att bygga upp Norge som en självständig kulturnation oavhängig andra länder (NOU 2013:4, s. 27). Det offentliga stödet till konst och kultur blev vid denna tid en viktig del i distanseringen från Danmark och från synen på Norge som en dansk provins. Detta var ett arbete som fortsatte även efter unionsbildningen med Sverige. Under 1800-talet etablerades exempelvis stöd till norsk litteratur, bland annat utifrån syftet att stärka det egna skriftspråket och att etablera en idé om ”norskhet” genom att knyta an till de medeltida kungasägnerna och det norska bondesamhällets ideal om självförsörjning (NOU 2013:4). Redan under 1800-talet infördes i Norge också livslånga löner till författare som genom sina författarskap förväntades bidra till formandet av den nationella kulturella identiteten (Vestheim, 2021).

En idé om ”finskhet” och nationell enighet utvecklades på ett liknande sätt i Finland med sin historia av både svensk och rysk dominans (Wang, 2016). Det språkliga identitetsbyggandet som en del av den finska kulturpolitiska utvecklingen är dock mer komplext beroende på den stora svenskspråkiga minoriteten som historiskt varit en del av den finska politiska eliten. Därför utvecklades idéer om finskhet som inbegrep att både värna och utveckla finskan och samtidigt försvara det svenska språkets plats i den finska konsten och kulturen (Saukkonen, 2006; Sokka & Kangas, 2006).

På Island, som blev en självständig nation först 1944, har konstens och kulturens roll i nationsbyggandet och för den språkliga och kulturella identiteten präglat landet under andra halvan av 1900-talet (se t.ex. Guðmundsson, 2003; Kabeer, 2022). När det gäller de självstyrande områdena finns det också konkreta exempel på konstens och kulturens betydelse i skapandet av en gemensam nationell identitet och i kampen för självstyre (se t.ex. Skarđhamar, 2020).

Kulturpolitik för bildning, demokrati och modernisering

Under 1900-talet, och särskilt från 1930-talet och framåt, utvecklas i de nordiska länderna en allt tydligare ambition att bilda och estetiskt fostra befolkningen genom att göra kulturen tillgänglig för breda folklager (se t.ex. Bakke, 1988; Duelund, 2003; Frenander, 2001; Kangas, 2001; Mangset & Hylland, 2017). Infrastrukturen för kultur började byggas ut genom fortsatt etablering av folkbibliotek, konsthallar, teatrar, konserthus och turnerande verksamheter. Fokus låg på att sprida den kultur som tidigare varit förunnad de övre samhällsskikten. Denna demokratisering av kulturen motiverades i stor utsträckning utifrån dess civilisatoriska verkan på samhälle och individ. Frenander (2001, s. 91) skriver att inte minst den framväxande arbetarrörelsen och socialdemokratin såg den kulturella bildningen som ett sätt att förbereda människor på att ”axla en demokratisk och förvaltningsmässig börda i uppbyggnaden av ett nytt samhälle” (se t.ex. Bjurström, 2021; Frenander, 2014; Harding, 2015; NOU 2013:4; Vestheim, 1995, s. 152–157). Enkelt uttryckt skulle konsten och kulturen tillgängliggöras och människor bildas för det moderna, civiliserade och demokratiska samhällets bästa.

Föreställningen om den estetiska bildningens betydelse för utvecklandet av det moderna samhället och den moderna människan hänger också samman med folkbildningsidéns framväxt och stödet till idrottsrörelsen. Som det beskrivs i den norska kulturutredningen från 2013 handlade den samlade politiken om att på olika sätt förädla människor till goda, sunda och ansvarsfulla medborgare. I detta spelade såväl sunt leverne som estetisk bildning en viktig roll (NOU 2013:4, s. 37).

Denna syn på konstens och kulturens roll för samhälle och individ kom att utveckla kulturpolitiken i riktning mot ett välfärdsområde. Staten såg som sitt ansvar att möjliggöra för människor att fylla sin fritid med meningsfullt innehåll. Detta var också en högst bidragande orsak till uppbyggandet av en formell struktur för kulturpolitiken i de nordiska länderna under 1960-talet och 1970-talet (Vestheim, 1994, 1995; se också Kangas, 2001; Kulturanalys Norden, 2022c).

I takt med att konstens och kulturens betydelse för människans och hela samhällets civilisering började betonas blev det även viktigt att motverka människors deltagande i sådan kultur som inte förknippades med en positiv påverkan. I exempelvis Sverige utvecklades från statligt håll bestämda uppfattningar om vilken kultur som skulle kunna bidra till formandet av ansvarsfulla medborgare och vilken kultur som snarare ansågs motverka detta syfte. Från 1940-talet och framåt togs också flera utredningar fram som explicit pekade ut det som betraktades som dålig eller ”värdelös” konst och litteratur (se t.ex. SOU 1956:13; SOU 1972:20; SOU 1974:5).

I flera av de nordiska länderna utvecklades också skatte- och avgiftsmodeller som i grund och botten syftade till att omfördela medel från kulturyttringar som ansågs moraliskt tveksamma till sådan konst och kultur som sågs som angelägen för samhällsbygget (Blomgren, 2007, 2019; Frenander, 2001, 2014; NOU 2013:4, s. 34). Det är samtidigt viktigt att påpeka att det finns skillnader mellan de nordiska länderna i synen på olika typer av kultur, särskilt när det gäller hur utpräglad uppdelningen i hög kontra lågkultur har varit historiskt. Men det är tydligt att kulturpolitiken i alla nordiska länder kommit att bygga på såväl den ”positiva” som den ”negativa” traditionen.

Kulturpolitik för social utveckling, fördjupad demokrati och mångfald

Från 1960-talet och framåt började distributionstanken och idén om att människor blir goda medborgare genom konsumerande av en viss form av konst och kultur alltmer att problematiseras. I de nordiska länderna började nu istället kulturen som en arena för demokratisk praktik betonas, liksom dess betydelse för jämlikhet och individens frigörelse och möjligheter till inflytande. Skot-Hansen (1999) beskriver det som att det klassiska humanistiska idealet kompletteras med en sociologisk ingång till kulturpolitiken (se också Bache, 2021; Duelund, 2008; Hadley, 2018; Jonsson, 2002). Detta ledde i de nordiska länderna fram till ett synsätt på konsten och kulturen som något som genom sina processer skulle stärka det demokratiska styrelseskicket och sudda ut skillnaden mellan makthavare och folk, och mellan profession och amatörer. Konsten och kulturen förväntades kunna bli en plats där demokrati utövas och människor möts som jämlikar.

Utifrån en dansk kontext fångar Bache (2021) utvecklingen med begreppet ”social kulturpolitik” där kulturpolitiken får rollen att verka för att ”nedbryde alle arbejdsmæssige, økonomiske, uddandelsesmæssige och sociale barrierer, der hindrede mennesker i at mødes på lige fod” (Bache, 2021, s. 76–80). På ett liknande sätt beskriver Frenander (2014, s. 156) den svenska kulturpolitiken under 1960-talet som en form av ”social miljöpolitik”. Synsättet som utvecklas är alltså att kulturpolitiken, och konsten och kulturen, ska främja jämlikhet mellan människor. Kulturinstitutionerna började i högre utsträckning betraktas som sociala institutioner som genom sin verksamhet och organisering skulle bidra till minskade sociala klyftor. Decentraliseringstanken som redan var etablerad i de nordiska ländernas kulturpolitik passade väl in i detta synsätt. Decentraliseringen förstärktes också successivt, just utifrån ambitionen att öka människors möjlighet till inflytande över kulturpolitiken och den konst och kultur som skapas.

I linje med ovanstående tog regeringarna i både Sverige och Norge under tidigt 1970-tal fram centrala kulturpolitiska styrdokument som pekar på behovet av en förändrad kulturpolitik. Detta behov hade sitt ursprung i distributionsstrategins begränsade framgång, men för båda länderna var idén om en utökad demokrati och en vidgad yttrandefrihet som ska omfatta fler grupper i samhället centrala målsättningar (St Meld. 8, 1974, s. 47–48; Proposition. 1974:28, s. 295–302; se också Mangset och Hylland, 2014, s. 59–62; Vestheim, 1995, s. 179–187). Saukkonen (2006) beskriver en liknande utveckling av kulturpolitiken i Finland där fokus under 1960-talet förflyttades till såväl sociala som ekonomiska värden, värden som under 1980-talet kom att få en alltmer framskjuten roll i samtliga nordiska länders kulturpolitik (se också Kangas, 2001).

I någon mening innebär denna utveckling att idén om en nationell enhetskultur som en central del i nationsbyggandet luckras upp till förmån för tankar kring mångfald och mångkultur och olika gruppers möjligheter att utveckla kulturella identiteter (se också Saukkonen, 2017). En del av ovanstående utveckling är också den mer samtida kulturpolitikens fokus på konst och kultur som förändringskraft när det gäller olika gruppers rättigheter (Kulturdepartementet, 2016; se också Regeringskansliet, 2014).

Den politiska ambitionen att decentralisera kulturpolitiken och se konsten och kulturen som en arena för demokrati har också lett fram till specifika satsningar på kulturell demokrati, där människor erbjuds att delta i såväl konstnärliga som kulturpolitiska beslutsprocesser. Detta har gällt enskilda satsningar på konst- och kulturverksamhet, men också varit ett arbetssätt inom andra angränsande områden där konst och kultur integrerats som ett viktigt perspektiv. Bland annat går det att hitta exempel inom bostadspolitik och infrastruktursatsningar. Inom dessa områden har målet då varit att människor ska erbjudas påverkansmöjligheter över närområdet och det offentliga rummets estetiska utformning, och att människors livsmiljöer ska utformas så att dessa i sig skapar förutsättningar för sådant som inflytande, möten och samtal (se t.ex. Kulturministeriet, 2014; Myndigheten för kulturanalys, 2019; SOU 2015:88, s. 83–104).

Kulturpolitik för tillväxt, platsutveckling och attraktivitet

Under framför allt 1980-talet och 1990-talet utvecklas kulturpolitiken i de nordiska länderna mot ett ökat fokus på konstens och kulturens ekonomiska betydelse för kommuners, regioners och länders utveckling. Konsten och kulturen börjar nu också betraktas som något för det offentliga att investera i, inte bara stödja. Det innebär att man från kulturpolitiskt håll alltmer argumenterar för kultur som något som kan ge ekonomisk avkastning för kommun, region och stat. Detta förväntas ske genom den attraktivitet som kulturlivet skapar för turism, företag och befintliga såväl som potentiella invånare (se t.ex. Bache, 2021; Mangset & Hylland, 2014; Skot-Hansen, 1999; Vestheim, 1994).

På detta sätt grundlades en syn på exempelvis konst, kultur och kulturarv som investeringsobjekt som också kan generera inflöde av pengar och attrahera människor och företag, och där satsningar på kultur bidrar till att ”sätta platser på kartan”. Denna politiska utveckling beskrivs äga rum i både Danmark, Finland, Norge och Sverige (se t.ex. Arnestad, 2010; Bache, 2021, s. 420; Duelund, 2008; Kangas, 2001; Mangset & Hylland, 2014, s. 142–148; Pyykkönen & Stavrum, 2018; Sjöholm 2013; Skot-Hansen, 1999; Vestheim, 1994).

I forskningen om kulturpolitik beskrivs denna period som det stora genomslaget för en instrumentell kulturpolitik i Norden eftersom det innebar att konsten och kulturen på ett tydligare sätt än tidigare började betraktas och motiveras utifrån mål inom andra politik- och samhällsområden (Mangset & Hylland, 2014; Skot-Hansen, 1999; Vestheim, 1994). Samtidigt påpekas i forskningen att det snarare handlar om en ny form av instrumentalisering och legitimering av kulturpolitiken, än att det skulle ha saknats instrumentella motiv tidigare (Mangset & Hylland, 2014; se också Røyseng, 2007; Vestheim, 2008).

Synen på kulturpolitiken som också en del av den ekonomiska utvecklingspolitiken har varit särskilt stark på kommunal och regional nivå. Detta hänger samman med att dessa nivåer har fått en allt viktigare roll i ländernas tillväxtpolitik, i frågor som rör infrastruktur, arbetsmarknad och besöksindustri (Bache, 2021, s. 218–227, 417–420; Blomgren & Johannisson, 2014; NOU 2013:4, s. 39–40; Vestheim, 1994). Detta har bidragit till att kultursektorn och dess verksamheter i någon mån har kommit att betraktas som näringar som kan generera regionala konkurrensfördelar. Ett begrepp som kulturella och kreativa branscher, KKB, har blivit viktigt för att beskriva denna utveckling, men rymmer i själva verket mycket mer än den konst och kultur som traditionellt varit i fokus för de kulturpolitiska insatserna (Bjurström et al., 2013).

Kulturpolitiken på statlig nivå i de nordiska länderna har inte varit lika explicit i målsättningen att kulturen ska bidra till den ekonomiska utvecklingen. Samtidigt har det funnits en statlig styrning mot utvecklandet av kreativa regioner och ett statligt stöd för en kombinerad kultur- och näringspolitik i de nordiska länderna. Och även på statlig nivå har det funnits en syn på konst, kultur och kulturell kompetens som något som förväntas bidra till den nationella konkurrenskraften (se t.ex. Bache, 2021; Kulturministeriet, 2000; Proposition 2015/16:132; Government of Denmark, 2003). I exempelvis den danska regeringsdeklarationen från 2011 skrevs också fram att kulturpolitiken ska ha ett särskilt fokus på att främja den ekonomiska tillväxten (Statsministeriet, 2011).

Kulturpolitik som allsidig utvecklingspolitik

De perspektiv på konstens och kulturens roll i samhällsutvecklingen som växt fram i de nordiska länderna har kommit att utvecklas till ett kulturpolitiskt perspektiv där konsten och kulturen anses bidra till samhällsutvecklingen i bred bemärkelse. Det kan beskrivas som att de olika funktioner som konsten och kulturen har tilldelats över tid har lagts ovanpå varandra (Henningsen, 2015; se också Bille, 2022; Saukkonen, 2017). Men funktionerna har också förändrats, utvidgats och preciserats. Exempelvis uppfattas konsten och kulturen idag både ha rollen som sammanhållande kraft och som arena där människor ska ha möjlighet att uttrycka olika identiteter (se t.ex. Johannisson, 2012). Tron på den kulturella bildningens betydelse för demokrati och civilisation är på många sätt intakt, men den har också utvecklats i mer tolerant riktning när det gäller vilken konst och kultur som bedöms ha ett värde ur dessa aspekter.

Forskningen om kulturpolitik ger en bild av att kulturpolitiken, och konsten och kulturen, i Norden idag förväntas bidra och leverera positiva effekter inom så vitt skilda områden som demokrati, hälsa och välbefinnande, ekonomisk tillväxt, social utveckling, inkludering, mänskliga rättigheter, integration, den lokala och nationella sammanhållningen, miljön (exempelvis klimatet) och regioners och kommuners platsutveckling och attraktivitet (se t.ex. Blomgren & Johannisson, 2014; Dow et al., 2023; Iversen, 2013; Laitinen et al., 2020; Myndigheten för kulturanalys, 2019, 2021; Sjöholm, 2013; Wang, 2016). Røyseng (2009) skriver i detta sammanhang om vad hon benämner som en kulturpolitisk "godhetsregime” som

vitner om en nærmest ubegrenset tro på de gode kreftene kunsten og kulturen representerer. Alt ondt i samfundet, hva enten det gjelder sløvhet, dovenskap, passivitet, dårlige oppvekstsvilkår, segregering eller rasisme, kan fordrives med kunst og kultur. Alt som har gått i stykker, kan bli helt igjen i møtet med kunst og kultur. (Røyseng, 2009, s. 7.)

I de nordiska länderna, liksom internationellt, knyts också kulturpolitiken, och konsten och kulturen, allt oftare till genomförandet av Agenda 2030 och dess mycket breda hållbarhetsagenda. Såväl myndigheter som kulturinstitutioner i de nordiska länderna har idag uppdrag att arbeta med dessa frågor (se t.ex. Meld St. 22, 2023; Myndigheten för kulturanalys, 2021; Finansministeriet, 2023).

Perspektiv på kulturens roll och nytta är dessutom under ständig utveckling. Ett aktuellt tema är exempelvis konstens och kulturens roll i kris- och krigssituationer (se t.ex. McWilliams, 2022; Statsrådet, 2023). Ett resultat av denna mångfacetterade syn på konstens och kulturens roll och betydelse är att behovet av samverkan mellan kulturpolitiken och andra politikområden, såsom näringspolitiken, miljöpolitiken, hälsopolitiken och bostadspolitiken, alltmer har kommit att betonas.

Ett av de områden som från politiskt håll kommit att framhävas i de nordiska länderna är kopplingen mellan konst och kultur å ena sidan, och människors hälsa och välbefinnande å den andra. Här finns, liksom inom flera av de andra områdena, många exempel på politiska initiativ på olika nivåer för att stärka denna koppling och för att använda konst och kultur i medicinskt och hälsofrämjande syfte (se t.ex. Baklien och Carlsson, 2000; Finnish Parliament, 2019; Jensen, 2019; Jensen & Bonde, 2020; Kulturdepartementet, 2017; Region Skåne, 2023; se också Dow et al., 2023). Detta är också ett av de områden där det forskats allra mest när det gäller konstens och kulturens nytta och påverkan, vilket återknyts till i rapportens nästa kapitel.

Kulturens samhällsroll idag i relation till centrala kulturpolitiska målsättningar

I detta avsnitt belyses hur konstens och kulturens samhällsroll uttrycks i de nordiska ländernas aktuella kulturpolitiska dokument och hur denna roll betraktas i ljuset av ländernas centrala kulturpolitiska målsättningar. Hur de centrala kulturpolitiska styrdokumenten är utformade skiljer sig åt för de olika länderna och därför refereras i vissa fall en större mängd dokument och strategier. Av samma skäl har det i några fall varit nödvändigt att också referera till utredningar och forskning om ländernas kulturpolitik. Fokus ligger på den statliga kulturpolitiken men såväl regionala som kommunala perspektiv integreras i redogörelsen.

Kulturens aktuella samhällsroll i dansk kulturpolitik

I Danmark saknas ett samlat kulturpolitiskt dokument som beskriver kulturpolitikens aktuella mål och motiv. Det senaste dokumentet som kan liknas vid ett sådant är strategin Kultur for alle – kultur i hele landet från 2009 (Kulturministeriet, 2009). Detta dokument utgör dock inte en presentation av en samlad kulturpolitik utan kan snarare beskrivas som ett översiktligt visionsdokument med fokus på allas deltagande i kulturlivet. I Kultur for alle poängteras särskilt kulturens roll som sammanhållande kraft och dess betydelse för att ge befolkningen gemensamma referensramar. Två av de senaste dokumenten med bäring på frågan om kulturens roll i samhällsutvecklingen är annars 2023 års kulturpolitiska redogörelse från Kulturministeriet och den nuvarande regeringens programförklaring från året innan (Kulturministeriet, 2023; Statsministeriet, 2022). I dessa dokument betonas återigen kulturens roll för den nationella och sociala sammanhållningen, dess betydelse för den danska identiteten och den värderingsmässiga gemenskapen. Vidare pekas kulturens ekonomiska betydelse ut och att kultur är en god affär (god forettning) för Danmark, inte minst genom att den fungerar som katalysator för besöksnäringarna. Även kulturens roll för folkhälsan betonas tydligt (Kulturministeriet, 2023; Statsministeriet, 2022).

I programförklaringen som regeringen enats om tillsammans med sina samarbetspartier identifieras också en framtida viljeriktning där konstens och kulturens roll för samhällsutvecklingen ska utvecklas ytterligare genom att

[n]edsætte et råd, der kan afdække og diskutere, hvordan kunst og kultur kan bidrage til at løse tidens store kriser, herunder klimakrisen, naturkrisen, velfærdskrisen og trivselskrisen. (Statsministeriet, 2022, s. 51.)

I programförklaringen understryks också behovet av att formulera en samlad kulturpolitik, vilket är något som hitintills har saknats i en dansk kontext (Statsministeriet, 2022, s. 51).

I den danska kulturpolitiken har idén om konstens och kulturens autonomi och frihet varit ett centralt ideal som utvecklats över tid (se Bache, 2021). Detta gäller även målsättningen att så långt som möjligt skapa förutsättningar för allas deltagande. Ser vi till de aktuella kulturpolitiska dokumenten och skrivningarna är resonemangen om relationen mellan de olika idealen och målsättningarna få. När det gäller målet om allas möjlighet till deltagande ges i huvudsak uttryck för perspektivet att kulturens roll i olika delar av samhällsutvecklingen också kan gynna deltagandet, exempelvis genom att kulturen blir mer närvarande inom olika samhällsområden och sektorer. När det gäller relationen mellan kulturens roll för samhällsutvecklingen och idealet om konstnärlig frihet diskuteras inte detta på något tydligt sätt i de aktuella kulturpolitiska dokumenten.

Förslaget om att tillsätta ett råd som kan utröna hur konsten och kulturen kan bidra till att lösa samtidens stora kriser ledde dock till diskussion och debatt om regeringens syn på att använda kulturen för politiska syften (se t.ex. Danmarks Radio, 2023; Weitze, 2023)

Det går däremot att hitta politiska resonemang om balansen mellan kulturens förväntade samhällsnytta och värnandet av kulturlivets oberoende om man går tillbaka i tiden. I Kulturministeriets redogörelse för samverkan mellan kulturlivet och näringslivet från 2000 skrivs exempelvis att

[r]edegørelsen slår fast, at tilstedeværelsen af en fri og uafhængig kunst er helt afgørende for samfundet. Derfor skal et tættere samspil mellem kultur- og erhvervspolitikken på ingen måde føre til, at den offentlige støtte til den frie kunst mindskes. Eller føre til at kommercialisere kunstens frie rum. Et tættere samspil mellem kultur og erhverv vil aldrig fungere som et alternativ til den frie kunst. (Kulturministeriet, 2000, s. 8, se också s. 19.)

Även i Danmarks strategi för internationellt kulturutbyte som gällde 2017–2020 diskuteras kulturens roll och betydelse för samhällsutvecklingen i relation till konstens och kulturens autonomi. Inledningsvis motiveras kulturutbytet i stor utsträckning utifrån dess nytta för marknadsföringen av Danmark som kulturnation, turistmål och exportland. Strategin pekar också på behovet av att de satsningar och projekt som genomförs inom kulturutbytet mellan danska regioner och kommuner och andra delar av världen byggs kring en gemensam berättelse om Danmark och de värden som landet representerar, exempelvis demokrati, yttrandefrihet, tillitskultur, kreativitet och konstnärlig frihet. De länder som prioriteras i utbytet har också delvis valts ut utifrån deras intresse som exportmarknader (Kulturministeriet, 2017). Samtidigt pekar strategin på betydelsen av att konstens egenvärde utgör utgångspunkt för kulturutbytet och att man vill

bidrage aktivt til at udbrede fortællingerne om Danmark i respekt for armslængdeprincippet og kunstnernes ret til frit at udtrykke sig igennem deres værker. Kunsten har i kraft af sit frie udtryk en selvstændig betydning, som ikke lader sig diktere. Kultur- og kunstprojekter sættes derfor ikke i verden for at fremme en bestemt opfattelse af Danmark udadtil. (Kulturministeriet, 2017, s. 6.)

Här kan den tvetydighet identifieras som är påtagligt närvarande även i övriga nordiska länders kulturpolitiska dokument, där vikten av konstens och kulturens egenvärde och autonomi hävdas samtidigt som konsten förväntas skapa nytta inom andra politikområden. Denna tvetydighet eller dubbelhet är något som påpekats också i forskningen om kulturpolitik (se t.ex. Johannisson, 2006, s. 88).

Kulturens aktuella samhällsroll i finsk kulturpolitik

I Finland har Kulturministeriet över tid tagit fram två kulturpolitiska strategier, vilka dock inte har status som regeringsdokument. Den första strategin publicerades 2009 och var tänkt att sträcka sig fram till 2020, och den andra togs fram 2017 och avser perioden fram till 2025 (Ministry of Education, 2009; Ministry of Education and Culture, 2017). Båda strategierna har karaktären av översiktliga programförklaringar där också konstens och kulturens roll i samhällsutvecklingen pekas ut på övergripande nivå. När det gäller dessa frågor är skillnaderna små mellan de båda strategierna. I båda strategierna återfinns ett fokus på kulturens roll för den ekonomiska och sociala utvecklingen och för människors hälsa och välbefinnande. I den senare strategin är dock resonemangen mer utvecklade och det tydliggörs i större utsträckning vilken typ av påverkan som förväntas och som ska följas upp.

I den aktuella strategin (Ministry of Education and Culture, 2017) slås fast att kulturen har en mängd positiva effekter inom olika samhällsområden och för individers välbefinnande:

Culture is relevant to our lives and the functioning of society at large in many ways. There is a large amount of research-based information on the educational, social and economic roles of culture and its sectors. (Ministry of Education and Culture, 2017, s. 17.)

I “visionen” för Finlands kulturliv 2025 skrivs också att ”[arts] and culture [shall] have a wide impact on daily life, society at large and the economy” (Ministry of Education and Culture, 2017, s. 32). I strategin beskrivs sedan de ökade förväntningarna på kultursektorn att bidra till hållbar utveckling inom olika områden och även hur kulturpolitikens effekter ska bedömas inom olika områden. I termer av samhällelig påverkan lyfts här kulturens inverkan på Finlands exportinkomster, sektorns bidrag till BNP, till Finlands internationella konkurrenskraft, på människors hälsa och välbefinnande och på utbildnings- och bildningsnivån i samhället (Ministry of Education and Culture, 2017, s. 37).

I statsbudgeten för 2023 betonas specifika kulturinstitutioners uppdrag att bidra till ett antal ”samhälleliga effektmål” som rör den demokratiska, jämlika och hållbara samhällsutvecklingen (Finansministeriet, 2023, anslag 80). I regeringsprogrammet från 2023 betonas också kulturens betydelse för den övergripande säkerheten och den nationella samhörigheten, men också dess betydelse för att stärka välfärden och den hållbara utvecklingen. I regeringsprogrammet poängteras särskilt ambitionen att stärka samarbetet mellan kulturpolitiken och social- och hälsovårdspolitiken med målet att ”i större utsträckning utnyttja konst och kultur samt motion inom den förebyggande social- och hälsovården” (Statsrådet, 2023, s. 98; se också Jakonen & Renko, 2023).

När det gäller relationen till målsättningar som rör konstens och kulturens oberoende och allas möjligheter till deltagande i kultursektorn, skrivs dessa målsättningar fram mycket tydligt i de centrala kulturpolitiska dokumenten. De sätts dock inte i någon specifik relation till varandra eller till kulturens roll i samhällsutvecklingen utan formuleras i huvudsak oberoende av varandra.

En liknande syn på kulturens roll för samhällsutvecklingen återfinns i den kommunala kulturpolitiken i Finland. Detta sammanfattas både på övergripande nivå och i relation till specifika kommuner (Hirvi-Ijäs et al., 2020). I rapporten av Hirvi-Ijäs et al. (2020) pekas på att den kommunala kulturpolitiken i Finland integrerat olika typer av sociala och ekonomiska aspekter i sin syn på konstens och kulturens roll för den lokala utvecklingen. Bland annat pekas på kulturens roll för städers attraktivitet, konkurrenskraft och näringsliv liksom dess roll för människors hälsa och välbefinnande och även för det sociala utvecklingsarbetet (Hirvi-Ijäs et al., 2020).

Kulturens aktuella samhällsroll i isländsk kulturpolitik

Island tog fram sin första, och nu gällande, kulturpolitiska policy 2013 (Ministry of Education, Science and Culture, 2013). Policyn är översiktligt formulerad och utgångspunkten är att den ska fungera som ett vägledande styrdokument på kulturområdet för såväl regering som lagstiftande församling och som ett stöd i planeringen av mer konkreta kulturpolitiska insatser. Policyn som helhet pekar sammanfattningsvis på kulturens samhällsroll inom några olika områden:

kulturens betydelse för sammanhållningen och den nationella identiteten
kulturens betydelse för den ekonomiska utvecklingen och turismen
kulturens betydelse för demokrati, tolerans och rättvisa
kulturens betydelse för människors livskvalitet och välbefinnande.
Se också den nuvarande regeringens regeringsplattform, vilken ger uttryck för en liknande syn, särskilt i relation till kulturlivets betydelse för Islands attraktivitet och besöksnäringar (Government of Iceland, 2022).

I policyns introduktionsdel formuleras kulturens samhällsroll som att

[a] varied cultural life also contributes to general well-being in society and promotes equality. Participating in cultural activities is conducive to a full life and stimulates positive interaction between different social groups and generations. Cultural activities are also a key factor in the development of tourism. (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 1.)

I policyn betonas särskilt kulturarvets betydelse för den isländska identiteten och som en sammanhållande kraft. Även det isländska språket lyfts fram i relation till den nationella identiteten. När det gäller olika grupper beskrivs kulturens roll som särskilt betydelsefull för barn och ungdomars uppfostran genom att

[a]ccess to culture makes them [barn och ungdomar] more broad-minded and tolerant and cultural participation enhances their sense of democracy, justice and historical context. This makes them more likely as citizens to adopt a mature and skilful approach to participation in society. (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 6.)

Här framträder med andra ord synen på konstens och kulturens betydelse för det demokratiska och civiliserade samhället. När det gäller andra kulturpolitiska målsättningar är breddat deltagande en viktig aspekt i den isländska kulturpolitiska policyn, och det påpekas att de stora kulturinstitutionerna har ett särskilt ansvar för att bredda publikunderlaget. Även betydelsen av den konstnärliga friheten lyfts fram, och vikten av att politik och myndigheter håller armlängds avstånd till det konstnärliga arbetet:

Freedom of expression is a basic condition of cultural life, and the government has an obligation to safeguard that freedom by every means available. Public authorities must not attempt to influence creative activity or the content of the arts or other parts of cultural life. (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 11.)

När det gäller hur konstens och kulturens samhällsroll diskuteras i relation till frågor om konstnärlig frihet finns formuleringar som pekar i olika riktningar. Å ena sidan poängteras att när det gäller internationellt kulturutbyte som bedöms vara till nytta för landets internationella relationer, måste främjande av isländsk kultur utomlands ske på konstens egna villkor. Å andra sidan skriver man att

[t]he government’s support for cultural and artistic life must be in harmony with contemporary trends with due regard to diversity, continuity, and the language, heritage and history of Iceland. (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 5.)

Regeringen påpekar också att den å ena sidan erkänner de offentliga kulturinstitutionernas självständighet men att de å andra sidan förväntar sig att chefer och anställda på dessa institutioner ”maintain a high degree of professionalism”. (Ministry of Education, Science and Culture, 2013, s. 3).

Kulturens aktuella samhällsroll i norsk kulturpolitik

Kulturpolitiken i Norge är etablerad i ett antal så kallade meldingar. Meldingarna är inriktningsdokument från Norges regering som presenteras för Stortinget och som är tänkta att ligga till grund för framtida åtgärder. Den senaste meldingen som tar ett helhetsgrepp på kulturpolitiken är Meld. St. 8 (2018–2019) Kulturens kraft – kulturpolitikk for framtida. Dokumentet grundar sig i stor utsträckning på den kulturutredning som presenterades 2014 (NOU 2013:4).

Ytterligare två meldingar är relevanta att nämna i det norska kulturpolitiska sammanhanget. Dels meldingen Oppleve, skape, dele (Meld. St. 18, 2021) med fokus på barn och unga, dels meldingen Kunstnarkår (Meld. St. 22, 2023) med fokus på konstnärspolitik.

I Kulturens kraft finns ett specifikt kapitel som behandlar konstens och kulturens roll i samhället. Här beskrivs att konsten och kulturen har en central roll i det moderna samhället och att kulturpolitiken har

innverknad på mange andre politikkområde og kan gi viktige bidrag til måloppnåing i både næringspolitikk, utdanningspolitikk, velferdspolitikk, klimapolitikk, integreringspolitikk, utanrikspolitikk, forsvarspolitikk, folkehelsepolitikk og førebygging av kriminalitet. Kulturen medverkar till å fremje læring, kreativitet og skaparkraft i omstillinga av norsk økonomi og nærings- og arbeidsliv. Slik kan kulturpolitikken gi positive bidrag i omstillinga av Norge. (Meld. St 8 2018, s. 17–18.)

Det är inte tydligt i meldingen hur kulturpolitiken och konsten och kulturen bidrar till mål inom alla dessa områden, men det som meldingen framhäver är konstens och kulturens möjligheter att sätta dagordningen för vilka samhällsfrågor som diskuteras, synliggöra dessa och på så sätt bidra till en positiv samhällsförändring. Som exempel tas att konstnärer genom sitt samhällsengagemang i Norge synliggjort alltifrån situationen i Mellanöstern, bidöden, nedsmutsningen av haven och klimatförändringarna, sociala orättvisor och de negativa konsekvenserna av oljeutvinningen. Som ett konkret exempel tas också det norska kulturrådets årskonferens 2018 som hade temat Kunst og kultur i miljökrisens tid. På konferensen behandlades konstens och kulturens roll, möjligheter och ansvar i relation till klimatförändringarna och miljöförstöringen (Meld. St. 8, 2018, s. 15; se också Meld. St. 22, 2023, s. 39).

Ett mycket viktigt tema i Kulturens kraft är konstens och kulturens betydelse för byggandet av det demokratiska och civiliserade samhället. I dessa delar betonas konstens och kulturens roll för människors bildning och att

[k]unnskap om kunst og kultur kan lære oss å sjå at ytringar kan vere forskjellige, både når det gjeld form og innhald, og at den enkelte kan oppfatte og tolke ytringar ulikt. Slik kan kulturlivet medverke til å byggje menneske som er trygge og opplever meistring, gjennom å ytre seg og delta aktivt i samfunnet. (Meld. St 8 2018, s. 79.)

Enligt regeringen kan konsten och kulturen med andra ord bidra till att träna oss i demokrati genom att ställa oss inför olika perspektiv och åsikter. Kulturen kan också bidra till gemenskap och inkludering genom att samla människor med olika social och kulturell bakgrund, vilket främjar tillit, tolerans och respekt mellan enskilda och mellan grupper av människor. På detta sätt fungerar kulturen som en civiliserande kraft och kan motverka splittring och framväxten av extrema åsikter. Samtidigt lyfter regeringen konstens och kulturens roll också för minoriteters kollektiva identitetsbyggande. Utöver detta framhäver meldingen konstens och kulturens ekonomiska betydelse genom framför allt de kulturella och kreativa branscherna, samt att konsten och kulturen har en viktig funktion i det internationella samarbetet och alliansbyggandet (Meld. St 8 2018).

När konstens och kulturens samhällsroll beskrivs i den norska kulturpolitiken påpekas samtidigt behovet av att hävda konstens och kulturens egenvärde och autonomi. På samma sätt betonas att konstens och kulturens värde för människor kan vara mycket olika och handla om alltifrån underhållning till reflektion, identitet, engagemang, insikter och lärande. I de norska kulturpolitiska målen som helhet är också ett fritt och självständigt kulturliv ett av de övergripande målen. Andra handlar om att kulturlivet ska vara tillgängligt, högkvalitativt, upplevas som relevant och representativt, främja bildning och reflektion och präglas av förmåga till förnyelse och internationellt genomslag. Kulturpolitiken ska också stärka det norska språket och de nationella minoritetsspråken (Meld. St 8 2018, s. 37–42).

När det gäller relationen mellan de olika målsättningarna berörs dessa på övergripande nivå, men kopplingen till kulturens roll i samhällsutvecklingen är förhållandevis vag. I Kulturens kraft konstateras att idealet om konstnärlig frihet, armlängds avstånd och kulturlivets oberoende på olika sätt behöver balanseras mot målet om allas möjlighet att delta i kulturlivet. I meldingen pekas också på behovet av en löpande diskussion om spänningsförhållandet mellan konstnärlig frihet och andra legitima kulturpolitiska mål (Meld. St 8 2018, s. 38).

Norge har som enda nordiska land, en kulturlag som antogs första gången 2007. Lagen är för närvarande under revidering och regeringen föreslog under våren 2023 ett tillägg som gör gällande att principen om armlängds avstånd ska respekteras och att ”konkrete beslutninger i hovedsak skal fattes på bakgrunn av kunstnerisk eller kulturfaglig skjønn” (Kultur- og likestillingsdepartement, 2023; LOV-2007-06-29-89).

Kulturens aktuella samhällsroll i svensk kulturpolitik

Den senaste svenska kulturpolitiska propositionen Tid för kultur är från 2009 (Proposition 2009/10:3). I detta dokument formuleras målen för den svenska kulturpolitiken som handlar om att konsten och kulturen ska vara en obunden kraft, att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet och att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig utveckling ska prägla samhällets utveckling” (Proposition 2009/10:3, s. 26).

Propositionen föregicks av en utredning som föreslog att kulturpolitiken skulle förnyas genom att utvecklas till en form av ”aspektpolitik” (SOU 2009:16, s.97). Idén med aspektpolitiken var att ”framhäva betydelsen av att kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en socialt, miljömässigt och näringslivsmässigt hållbar utveckling” (SOU 2009:16, s. 98). I utredningen konkretiseras detta i relation till utbildningspolitiken, näringspolitiken, tillväxtpolitiken, hälsopolitiken och miljöpolitiken. Inom dessa politikområden föreslås kulturpolitiken få en tydligare roll för politikområdenas måluppfyllelse. I relation till miljöpolitiken återfinns även förslag på att konsten och kulturen genom sitt innehåll ska kunna påverka människors attityder i miljöfrågor (SOU 2009:16, s. 219).

Genomslaget för den så kallade aspektpolitiken i propositionen Tid för kultur blev emellertid begränsat. Istället skriver regeringen att

[u]tgångspunkten för kulturpolitiken är kulturens egenvärde och roll i samhället. Värdet av en rik och mångsidig kultur som ges utrymme att utvecklas och som är tillgänglig för alla är i sig en fullt tillräcklig anledning för statens engagemang. Kulturpolitikens legitimitet behöver inte sökas i de eventuella effekter den får i förhållande till andra politiska målsättningar. (Proposition 2009/10:3, s. 17.)

Formuleringen innebär ett ställningstagande mot att kulturen ska avkrävas särskilda samhällseffekter. Kulturens egenvärde ska vara gott nog. Men propositionen är inte entydig i denna fråga. Kulturen beskrivs samtidigt få en allt viktigare roll i samhällsutvecklingen och dess framtida betydelse för näringspolitiken, miljöpolitiken och folkhälsan framhävs exempelvis på följande sätt:

En handlingsplan för gemensamma initiativ på det kultur- och näringspolitiska området beslutas av regeringen i september 2009. Insatser görs för att ytterligare utveckla samverkan mellan miljö- och kulturpolitiken i strävan mot en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. En särskild satsning har inletts för att uppmärksamma kulturens betydelse ur hälsosynpunkt. Dessa initiativ kommer att utvecklas vidare. (Proposition 2009/10:3, s. 18–19.)

Även den svenska nu gällande kulturpolitiska propositionen balanserar därmed mellan ambitionen att kulturen ska spela en viktig roll i samhällsutvecklingen och att samtidigt beakta ”kulturens egenvärde och den konstnärliga integriteten” (Proposition 2009/10:3, s. 26). Denna balansgång blir tydlig också i relation till olika så kallade horisontella mål som under årens lopp integrerats i den svenska kulturpolitiken. Bidragsgivande myndigheter på kulturområdet har exempelvis fått i uppdrag att bidra till målen inom Agenda 2030 och till arbetet för olika gruppers rättigheter (Myndigheten för kulturanalys, 2021). Liknande uppdrag har getts på temat kultur och hälsa (Kulturdepartementet, 2017). Med betydelse för den regionala nivån finns också den nationella strategin för hållbar regional utveckling, där kulturens roll för denna utveckling lyfts upp som ett tema (Skr. 2020/21:133). Ytterligare ett område där konsten och kulturens samhällsroll lyfts fram i Sverige är inom politiken för gestaltad livsmiljö där

form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön. (Prop. 2017/18:110, s. 19.)

Denna del knyter an till kulturens kraft för medborgardialog, demokrati och inflytande, och till arbetet för att motverka exkludering och segregation. Men det sätts också i relation till frågor om konstens egenvärde:

För att de värden som arkitektur, form och design kan bidra med ska förverkligas är det dock viktigt att också se dessa konstformers självklara egenvärde. (Prop. 2017/18:110, s. 20.)

Liknande perspektiv på kulturens samhällsroll förs fram i den kommunala och den regionala kulturpolitiken i Sverige. I en utredning av Myndigheten för kulturanalys (2021) framkom att särskilt regioner ser kulturpolitiken och konsten och kulturen som delvis verktyg för att nå målsättningar inom olika politikområden. Särskilt framträdande på dessa nivåer är kulturens betydelse för hälsa, tillväxt och hållbar utveckling (se Myndigheten för kulturanalys, 2021).

Kulturens samhällsroll i de självstyrande områdena

På Åland finns sedan 2013 en kulturpolitisk strategi. Ålands landskapsregering arbetar också under 2023 med att ta fram ett nytt kulturpolitiskt styrdokument som är tänkt att sträcka sig fram till 2030 (Ålands landskapsregering, 2013, 2023). I både den tidigare strategin och i den som är under beredning så ses konst och kultur som viktigt för olika delar av samhällets utveckling. Bland annat pekas på konstens och kulturens betydelse för demokratiutvecklingen, i arbetet för hållbar utveckling, den fysiska planeringen, folkhälsan och i integrations- och utbildningspolitiken. I båda strategierna ses också kulturen som en central del av tillväxt- och näringslivspolitiken. I förslaget till ny kulturpolitisk strategi formuleras det som att

[e]tt aktivt konst- och kulturliv är en viktig tillväxtfaktor för ett näringsliv som vill attrahera kreativa och kompetenta människor som kan bidra till ett välmående samhälle och social hållbarhet. (Ålands landskapsregering, 2023, s. 4.)

Centralt i de åländska strategierna är också kulturens betydelse som socialt sammanhållande kraft och för den nationella identiteten och gemenskapen. I ljuset av detta är också allas rätt till kultur och möjlighet att delta i kulturlivet den kanske mest framträdande ambitionen i de åländska strategidokumenten. Men också frågan om konstens och kulturens autonomi poängteras, dock utan att sättas i tydlig relation till frågan om kulturens samhällsroll:

Konsten och kulturen ska vara fri. Kultur för kulturens egen skull, det vill säga kulturens egenvärde, kan inte nog framhållas och kulturens oberoende ska säkras genomgående vid beslutfattande genom att beakta armlängdsprincipen. (Ålands landskapsregering, 2023, s. 6.)

När det gäller kulturens samhällsroll på Färöarna och Grönland har det inom ramen för denna kunskapsöversikt varit svårare att identifiera några kulturpolitiska dokument som på ett tydligt sätt behandlar kunskapsöversiktens frågeställningar. Tillgängliga skrivningar pekar dock på vikten av att vårda det nationella kulturarvet och kulturens betydelse för den nationella gemenskapen (Kulturanalys Norden, 2023; se också Duelund, 2003). Det finns också exempel på kommunala kulturpolitiska strategier eller undersökningar av sådana som pekar på att kulturen även i dessa nationer ses som viktiga för den sociala sammanhållningen, den gemensamma identiteten, för människors välmående och som betonar konstens och kulturens koppling till ekonomisk utveckling (se t.ex. Sermersooq uå; Magnusdóttir Olsen & Neshamar Olsen, 2022).

Den internationella kontexten

De nordiska ländernas kulturpolitik i stort, och hur man över tid har förhållit sig till konstens och kulturens roll i samhällsutvecklingen, är också kopplat till hur dessa frågor diskuterats på internationell nivå. Inte minst har flera multilaterala och överstatliga organisationer visat sig ha en normbildande funktion när det gäller hur de nordiska länderna knyter kulturpolitiken till andra politiska sakområden och samhällets utveckling i stort. Tanken om allas rätt att ta del av konst och kultur är exempelvis något som uttrycks redan i Förenta Nationernas allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna (Förenta Nationerna, 1948).

När kulturpolitiken i de nordiska länderna under 1960-talet och 1970-talet utvecklades i riktning mot frågor som social jämlikhet och fördjupad demokrati hade detta i sin tur delar av sitt ursprung i UNESCOs policyutvecklingsarbete där aspekter på delaktighet och social utveckling diskuterades (se Clavier & Kaupinnen, 2018; UNESCO, 1969; Vestheim, 2018). Vestheim (2018) kopplar också utvecklingen mot ekonomisk instrumentalisering av kulturpolitiken under 1980-talet till Europarådets allt aktivare arbete med att utveckla metoder för utvärdering och kvantifiering av kulturpolitikens effekter.

Idag är ett antal överstatliga och multilaterala organ av betydelse när det gäller hur synen på konstens och kulturens samhällsroll har utvecklats. Förutom UNESCO gäller det framför allt OECD, EU och WHO. Dessa tar fram kunskapsöversikter, men också policy- och strategidokument på kulturområdet där konstens och kulturens betydelse på olika samhällsområden betonas. Detta gäller framför allt områdena folkhälsa, demokratiutveckling, ekonomisk utveckling och hållbar utveckling utifrån Agenda 2030. En viktig del i detta arbete är att lämna rekommendationer för hur länder kan utveckla kulturpolitiken mot att i större utsträckning bidra till mål inom andra samhällsområden (se t.ex. European Commission, 2022a, 2022b; 2023; Fancourt & Finn, 2019; OECD, 2019, 2021; UNESCO, 2018, 2022; WHO, 2019; Zbranca et al., 2022). I dessa dokument återfinns även diskussioner om konstens och kulturens förmåga att förändra människors attityder i olika sakfrågor (se t.ex. UNESCO, 2022, s. 25, 257). Det finns också aktuella exempel på forskning som pekar på dessa multilaterala organisationers genomslag i bland annat de nordiska ländernas kulturpolitik (Dow et al., 2023).

Aktiv eller passiv instrumentalisering

När de nordiska länderna formulerar sig kring konstens och kulturens roll och samhällsnytta är det viktigt att betona att det finns variationer och nyanser i hur detta uttrycks. Ibland uttrycks mer explicita förväntningar på nytta och påverkan, ibland handlar det om generella påståenden om denna nytta och påverkan. Forskningen om kulturpolitik har länge diskuterat olika typer av instrumentalisering i de nordiska länderna, men också i ett bredare internationellt sammanhang. Några av de begrepp som används är hård kontra mjuk instrumentalisering, hyperinstrumentalisering samt defensiv och positiv instrumentalisering (se t.ex. Belfiore, 2012; Hadley & Gray, 2017; Røyseng, 2016).

Dessa begrepp används för att visa att politiska perspektiv på konstens och kulturens samhällsnytta och påverkan rymmer en mängd nyanser. De olika perspektiven kan handla om alltifrån att konsten och kulturen ges specifika uppdrag att generera effekter till att politiken i mer allmänna ordalag talar om konsten och kulturen som en betydelsefull del av samhällets hela utveckling. Kulturanalys Norden har i detta sammanhang skrivit om aktiv kontra passiv instrumentalisering som ett sätt att skilja allmänna utsagor om kulturens värden från mer konkreta anspråk och förväntningar på nytta och påverkan inom olika samhällsområden (Kulturanalys Norden, 2022b). Utifrån redogörelsen ovan ger samtliga nordiska länder uttryck för såväl en passiv som en mer aktiv instrumentalisering. Skillnaderna är framför allt mellan olika dokument och i viss mån mellan olika politiska nivåer. Gemensamt är dock en mycket stark tro på konstens och kulturens nytta och positiva påverkan på olika delar av samhällets utveckling.

Sammanfattning

Det politiska perspektivet att konsten och kulturen har en funktion att fylla i samhällets utveckling har en lång tradition i de nordiska länderna och går åtminstone tillbaka till formeringen av dagens moderna nationalstater.
Över tid har konsten och kulturen tillskrivits olika roller i samhällsutvecklingen i de nordiska länderna. Centralt har över tid varit konstens och kulturens betydelse för den nationella gemenskapen, samhällets demokratiska utveckling, social rättvisa, ekonomisk utveckling, människors hälsa och hållbar utveckling ur olika dimensioner.

Konstens och kulturens samtida samhällsroll är heterogen i meningen att konsten och kulturen betraktas som en allsidig främjare av olika aspekter på samhällets utveckling.
Synen på konstens och kulturens samhällsroll i de nordiska länderna är kopplad till en internationell kontext där olika multilaterala och överstatliga organisationer bidragit till normbildningen vad gäller konstens och kulturens samhällsroll.