Gå till innehållet

Rapporten i korthet

Frågor som rör män och maskulinitet adresseras i tolv jämställdhets­politiska rapporter utgivna av Nordiska ministerrådet, 2019–2024. Dessa berör en bredd av ämnen såsom utbildning, arbetsmarknad, klimat, hälsa och internet, vilket visar att maskulini­tets­frågor är relevanta för jäm­ställd­hets­politik i stort. Samman­ställ­ningen visar att diskussionen är bredare än frågan om fader­skap som historiskt varit dominerande när det gäller män och jämställdhet i Norden.
Begreppet ”maskulinitet” används på flera olika sätt i rapporterna. Detta avspeglar att det finns olika synsätt i det vetenskapliga under­lag som de förhåller sig till. I rapporterna saknas en tydlig kopp­ling mellan begrepps­använd­ning och policy­rekommen­dationer. Internationella analyser visar dock att olika begrepps­användningar kan leda i olika riktningar, varför en tydligare begrepps­medveten­het kan vara att föredra. Det rekommenderas att om möjligt undvika essentialistiska antagan­den (att maskulinitet alltid är något dåligt, eller att män alltid gör maskulinitet) samt begrepp som tonar ned mäns agens. Det kan istället vara konstruktivt med en mer flexibel syn på genus som understryker hur olika egen­skaper, yrken med mera genuskodas som maskulina eller feminina.
Det finns tydliga exempel på olika inriktningar och tonvikt i rapport­materialet. Ett flertal rapporter fokuserar på de problem som män skapar, framförallt för kvinnor men även för samhället i stort. Det kan handla om hur män hindrar kvinnor från likvärdigt deltagande i mansdominerade branscher och det demokratiska samtalet, eller hur mäns preferen­ser för att äta kött och köra bil står i vägen för klimat­omställ­ningen.
En annan inriktning som också är tydlig i materialet är de problem som män upplever. Det kan handla om att normer om maskulinitet förstås som något som hindrar män att söka hjälp när de mår dåligt. Det kan också vara att ojämställt uttag av föräldra­ledighet beskrivs på ett sätt som framhäver vad män förlorar på ojämställdhet snarare än vad de vinner. Ytterligare exempel är beskrivningar av sexistiska män online som framförallt fokuserar på männens egen utsatthet och allmän­mänskliga behov.
Ett flertal rapporter framhåller att det är viktigt med ett inter­sektionellt perspektiv för att kunna fånga skillnader mellan män (och mellan kvinnor), och den komplexi­tet som samspelet med faktorer som klass, sexualitet, ras/etnicitet, funktionalitet och ålder medför. Ålder framstår som den kategori som är mest väl­representerad, även om ingen rapport fokuserar på äldre män. Den intersektionella ambitionen blir ibland svår att realisera i praktiken. En orsak till det är att det saknas relevant kunskap, varför en satsning på mer forsk­ning utifrån inter­sektionella perspektiv kan vara motiverad.
Forskning med intersektionella perspektiv tar ofta sin utgångs­punkt i marginali­se­rade gruppers erfarenheter. Analyser med ut­gångs­punkt i män med minori­tets­erfarenheter är dock i stor utsträckning frånvarande i rapporterna. Det finns därmed en outnyttjad potential i att på ett tydligare sätt ta avstamp i män som tillhör minoriteter av olika slag, såsom: män i ekonomisk utsatt­het; religiösa män; homo-, bi-, och transmän; män med norm­brytande funktionalitet; samt män som tillhör ras-, etniska och nationella minoriteter.
Frågor som inte berörs i rapporterna men som skulle kunna adresseras är exempelvis: våld och kränkningar i nära relationer, inklusive förebyggande och främ­jande åtgärder; fritids­intressen och föreningsliv, såsom kultur och idrott; samt mans­dominerade sfärer med legal eller illegal användning av våld: det militära försvaret respektive kriminella miljöer.
Det finns en åter­kommande tendens – även om det också finns skillnader mellan rapporterna – att beskriva vad som kan kallas för ett problem utan konflikt. Även om utgångspunkten är att det finns ett jämställdhets­problem, så är rapporterna restriktiva med att skriva fram ojämställd­het som en fråga om makt eller potentiell konflikt. Det framstår ibland som att alla egentligen är överens om att vi ska vara jämställda; om män ändå är ojämställda beror det snarare på att de inte frigjort sig från traditionerna än att de till exempel vinner något på att inte dela föräldra­ledighet på ett jämlikt sätt. Detta ”postpolitiska” anslag med inriktning på konsen­sus saknar tydlig förankring i aktuell genusforskning, men väcker frågan om vad som är mest effektivt för att åstad­komma förändring.