Maskulinitetspolitiska tonvikter

Politiska rörelser, diskussioner, interventioner och förslag med inriktning på frågor om män och maskulinitet kan ha en stor spännvidd i inriktning och tonvikt – och det finns inget sådant som ett entydigt ”maskulinitetsperspektiv”. Maskulinitetspolitik kan innefatta feministiska och profeministiska analyser och ställningstaganden, och i de nordiska länderna har en central fråga varit att försöka göra män mer involverade som föräldrar (Klinth 2002; Järvklo 2022). Maskulinitetspolitik kan också vara konservativ och sträva efter ”remaskulinisering”, det vill säga att återupprätta manlig överordning och en maskulinitet som samtidigt antas vara essentiell och ha gått förlorad (Gottzén 2025). Vidare kan perspektiv och politiska prioriteringar variera beroende på vilka mäns erfarenheter som explicit eller implicit centreras (Messner m.fl. 2015; Peretz 2018). I detta avsnitt analyseras inriktning och tonvikt i politik inriktad på frågor om män och maskulinitet och hur maskulinitet skrivs fram som problem.

Problem som män skapar

Jämställdhetspolitik handlar i regel om att försöka förändra ojämställdhet, det vill säga att män på gruppnivå har mer makt och resurser än kvinnor. Även om människor med olika könsidentiteter visserligen kan vara inblandade i att skapa och upprätthålla ojämställdhet, så är det inte särskilt förvånande att just mäns roll i dessa processer står i fokus i jämställdhetspolitiska diskussioner. I det här analyserade rapportmaterialet finns flera tydliga exempel på hur mäns praktiker utgör ett problem för andra: män orsakar framförallt problem för kvinnor, men även för samhället i stort.

I några rapporter diskuteras mansdominerade branscher (R5, R10, R12). Här konstateras att många praktiska insatser och initiativ tagits för att få kvinnor att intressera sig för, välja, och stanna kvar inom mansdominerade utbildningar och yrken:

Metoderna i sig skiftar, men gemensamt för många av dem är att de riktar sig mot den underrepresenterade gruppen. Ibland ska de lockas till yrkesutbildningen med hjälp av förebilder som visar att det är möjligt att vara och verka i yrket och i yrkesutbildningen även om en tillhör det underrepresenterade könet. Ibland ska de lockas till yrkesutbildningen genom att få pröva på de utbildnings- eller yrkespraktiker som ingår i utbildningen, med förhoppning om att väcka intresse och inte helt sällan utifrån en uttalad eller implicit föreställning om att individer i den underrepresenterade gruppen inte prövat på något sådant tidigare. I andra fall ska de som redan valt otraditionellt förmås stanna kvar i yrkesutbildningen och yrket med hjälp av stödet från ett nätverk av andra underrepresenterade i yrket och i yrkesutbildningen. (R5: 46)

Fokus ligger på förebilder, mentorskap och nätverk samt praktiska erfarenheter och riktar sig till kvinnor. Det är kvinnor som på olika sätt bör förändras, eftersom de antas sakna självförtroende, nätverk och erfarenheter. Det handlar i stor utsträckning om att ”fixa kvinnorna” och i mindre utsträckning om att ”fixa organisationerna” eller ”fixa kunskapen”. (R10: 7)

Rapporterna anlägger därmed ett kritiskt perspektiv på många insatser som görs i jämställdhetens namn. De menar att inriktningen på att förändra flickors och kvinnors val underförstått konstruerar en bild av att det är kvinnorna som är problemet: ”det finns en risk att insatserna skapar en förståelse av att flickor väljer fel” (R5: 46). Det som borde förstås som det egentliga problemet är snarare att män upprätthåller en exkluderande kultur där det är svårt för kvinnor att känna sig hemma, genom exempelvis informella umgängesformer:

I den här branschen ska det alltid vara bastubad. Så fort det är någon form av social aktivitet, så badar man bastu. … När jag kom in i bastun satt ett antal nakna män över 50 år där. … första gången jag träffade en del av mina kollegor var de nakna och svettiga. […] efter det slutade jag att delta vid bastubad. […] När jag träffar dem efteråt känner jag mig alltid utanför. (R12: 34)

Den förståelse som framträder i dessa rapporter är därmed att män skapar problem för kvinnor på arbetsmarknaden, och att jämställdhetspolitiken bör inrikta sig på att förändra de exkluderande normer som män upprätthåller snarare än på att förändra kvinnors och flickors val. Detta perspektivskifte kan också vara relevant för forskningen, som när det gäller sexuella trakasserier på arbetsmarknaden. Det konstateras att det på detta område finns etablerad kunskap om de utsattas erfarenheter, men ”[s]amtidigt finns i princip inte några studier om förövares perspektiv och upplevelser.” (R12: 24)

Att fokus bör ligga på de problem som män skapar för andra, särskilt kvinnor, är ett synsätt som även återfinns i diskussionen om mäns sexism och misogyni online. I en rapport betonas att mäns sexism och kvinnohat på nätet är ett demokratiskt problem som hindrar kvinnor från att delta i det offentliga politiska samhället på lika villkor, och att det är framförallt är män som orsakar detta problem:

Kvinnor utsätts för mer näthat än män. Hat riktat mot kvinnor fokuserar på deras utseende eller är ofta sexuella trakasserier. Näthat är ett hot mot demokratin. Näthat utövas oftast av män. (R7: 4)

Vidare argumenteras för att mäns kränkningar på nätet bör förstås som en del av ett större mönster av mäns våld mot kvinnor: ”…begreppet nätvåld bör användas för att beskriva fenomenet och […] nätvåld bör ses som en del av ett kontinuum av våld mot kvinnor.” (R7: 4) Längre fram kommer en helt annan förståelse av mäns sexistiska praktiker online att analyseras, men förståelsen här är att detta är ett problem som män orsakar och som drabbar kvinnor.

Män kan också orsaka problem som drabbar samhället i stort. Det tydligaste exemplet på det är rapporterna om klimatet (R1, R2, R8). Här framhålls det att män i högre grad än kvinnor utgör hinder för omställningen till en klimatmässigt hållbar livsstil. På ett strukturellt plan är de mest klimatbelastande sektorerna också mansdominerade; ”De mest klimatbelastande sektorerna – energi, transport, jordbruk/mat och bygg – är alla mansdominerade.” (R8: 93)

På ett individuellt plan står män för ett större klimatavtryck genom sina konsumtionspreferenser, framförallt när det gäller mat och transport:

En genomsnittlig ensamstående man har ett större koldioxidavtryck (10 000 kg/år) än en genomsnittlig ensamstående kvinna (8 100 kg/år), vilket inte beror på utgiftsnivåerna (ensamstående män spenderar i snitt bara 2 % mer än ensamstående kvinnor), utan snarare på utgiftsmönstren. Män tenderar att lägga mer pengar på klimatbelastande varor och tjänster som bränsle och kött, medan kvinnor lägger mer pengar på varor och tjänster med lägre utsläpp, som möbler och kläder. (R8: 44)

Kvinnor som grupp är mer orienterad mot kostens hälsoaspekter och kaloriinnehåll, äter mer frukt och grönsaker och tenderar att följa kostrekommendationer, vilket innebär mindre klimatpåverkan […] Män som grupp är mer orienterad mot njutning och att äta det som de upplever som gott, vilket i kombination med normer som förknippar kött med maskulina ideal som styrka, kraft och dominans leder till större köttkonsumtion. (R2: 28)

Enligt rapporterna skapar män problem för klimatet och samhällets klimatomställning genom att äta för mycket kött och köra för mycket bil. Men de refererar även till forskning som visar att män också skapar hinder för kvinnor som vill minska sin miljöpåverkan. Till exempel kan män som inte väljer bil utan istället cyklar ändå göra det på ett hänsynslöst sätt som begränsar ”bredare gruppers tillgång till detta klimateffektiva fordonsslag” (R2: 46); medan heterosexuella kvinnor kan uppleva ”sina manliga partners som det största hindret för en mer hållbar livsstil” (R2: 33).

Sammantaget finns flera tydliga exempel i rapportmaterialet som fokuserar på de problem som män direkt eller indirekt skapar. Detta är oftast problem för kvinnor – så som exkluderande kultur på arbetsplatser, eller trakasserier online som försvårar för kvinnors deltagande i det offentliga, politiska samhället – men det kan också röra sig om problem för samhälle och klimat, som att män kör mest bil, eller inte följer kostråd om att äta mer växtbaserat.

Problem som män upplever

När män och maskulinitet diskuteras i relation till jämställdhet ligger fokus ofta på de problem som män orsakar. Forskning om mansrörelser och maskulinitetspolitik har dock visat att detta inte är det enda sätt som maskulinitetsfrågor kan ramas in på (Hill 2007; Ekström 2012). En annan inriktning intresserar sig för de problem som män upplever. Inom denna typ av förståelse kan maskulinitet snarare diskuteras som ett hinder eller en begränsning för den enskilde mannen. Även detta synsätt finns tydligt representerat i rapportmaterialet. I en rapport om psykisk ohälsa diskuteras exempelvis att män kan ha svårt att söka hjälp vid dåligt mående, och maskulinitet anges som en orsak:

Maskulinitetsnormer påverkar hälsan hos män i negativ riktning (R3: 11)

Män har svårare att söka hjälp för psykisk ohälsa på grund av normer och stigma kopplade till maskulinitet. (R3: 4)

Här skrivs (normer om) maskulinitet fram som något som begränsar män själva. Maskulint kodade egenskaper som kontroll och självtillit kan stå i vägen för att uttrycka känslor och söka stöd från andra. Maskulinitet utgör därmed ett hinder för män när det gäller att söka hjälp, stöd och vård, något som i förlängningen inverkar på mäns hälsa och välmående. Maskulinitetsnormer hindrar inte bara hjälpsökande när dåligt mående redan drabbat dem, utan avskräcker också män från hälsofrämjande praktiker i allmänhet:

Traditionella maskulinitetsnormer […] utgör också ett hinder för att värdera sammanhang och relationer som ökar välbefinnande och kan fungera som motståndskraftighet mot många former av psykisk ohälsa. (R3: 3)

Lösningar kan därför handla om att sänka trösklarna för att söka hjälp, såväl som om en bredare proaktiv omorientering mot att dels uttrycka sig själv, dels visa omsorg om andra:

Att orientera sig mot andra praktiker än de som traditionellt förknippas med maskulinitet kan bryta mönster som orsakar psykisk ohälsa. Engagemang och omsorg för andra, träning av känslomässiga färdigheter och […] förmåga att uttrycka sig själv är delar av hälsofrämjande processer för unga män. (R3: 35)

Ett annat fall där man kan argumentera för att tonvikten ligger på de problem som män upplever är en rapport om pappor och föräldraledighet (R4). Att göra män mer involverade som föräldrar har länge varit en prioriterad fråga i nordisk jämställdhetspolitik (Klinth 2002; Järvklo 2022). Det är därför intressant att endast en av de tolv av de analyserade rapporterna i den här studien behandlade föräldraskap. Detta visar att aspekter relaterade till maskulinitet är relevanta för ett flertal olika jämställdhetspolitiska frågor, och inte bör göras synonymt med involverat föräldraskap.

Trots att den närvarande och engagerade pappan har blivit något av den nordiska jämställdhetspolitikens flaggskepp, så ligger mäns faktiska uttag av föräldraledighet i spannet 11–30 procent (R4: 7). Detta väcker frågan om varför män fortfarande inte tar en större del av föräldraledigheten. I rapporten diskuteras vilka hinder det kan finnas för ett mer jämställt uttag, såsom normer om män som huvudsakliga familjeförsörjare och kvinnor som primära omsorgspersoner. Det finns samtidigt en betoning av pappaledighet som något positivt:

Pappaledighet är en möjlighet för pappor att både utveckla en nära relation till sina barn men också att utveckla de förmågor som de behöver för att känna sig trygga i sin roll som vårdnadshavare. (R4: 38)

…det står helt klart att när pappor tar ut längre ledighet upplever de en rad olika fördelar, från bättre relationer med sina partners, större tillfredsställelse över sitt engagemang med barnen, till att även uppleva en högre grad av tillfredsställelse i livet. (R4: 7)

Dessa insikter kommer förhoppningsvis inspirera pappor att ta ut en större andel av den föräldraledighet de har rätt till (R4: 8)

Pappaledighet beskrivs här som något otvetydigt positivt. Det är en möjlighet för män att utveckla och förbättra sina nära relationer till barn och partners, att utveckla sina egna förmågor, samt att uppnå en högre tillfredsställelse med livet. Män har allt att vinna på att bli jämställda föräldrar, tycks rapporten mena, och insikten om det involverade föräldraskapets fördelar bör kunna inspirera män till detta. Att män inte är jämställda föräldrar framstår därmed som något som framförallt drabbar dem själva. Det är ett problem som män upplever – och föräldrar som är män framstår som lite okunniga och trötta, och i behov av insikt och inspiration.

Ett sätt att beskriva den förståelse av problemet som finns här, är att det finns ett problem utan konflikt. Det finns ett uppenbart problem i att män fortfarande inte är i närheten av ett jämställt uttag av föräldraledighet, trots decennier av politik som syftat till att ”göra pappa med barn”. Samtidigt finns det ingen konflikt i frågan. Framförallt finns det ingen intressekonflikt mellan heterosexuella pappor och mammor om vem som ska utföra det obetalda, reproduktiva arbetet, och vem som istället kan frigöra tid att som kan ägnas åt arbete, karriär, civilsamhälle, politiskt engagemang, vänskapsrelationer eller fritidsintressen. Det finns inte heller någon värdekonflikt hos män själva, mellan exempelvis att vilja vara en jämställd förälder och att vilja lägga ned den tid och engagemang som kan krävas för en framgångsrik karriär. På så sätt kan rapporten sägas vädja till mäns egenintresse i att bli mer involverade som föräldrar (och därigenom få högre livstillfredsställelse), men inte till deras potentiella vilja att solidariskt dela mer jämlikt på föräldraskapet.

En rik historia av feministiskt tänkande och genusforskning har på olika sätt analyserat genusarbetsdelningen som en fråga om makt och ojämlikhet. Med utgångspunkt i denna tradition hade man också kunnat fråga sig vad män vinner på ojämställdheten och inte bara vad som hindrar män från att vara jämställda föräldrar. Även om det kan finnas positiva aspekter med ett engagerat föräldraskap, kanske det samtidigt kan finnas åtråvärda aspekter av att låta någon annan ta huvudansvaret för det reproduktiva arbetet och på så vis få utrymme för annat. Rapporten framhåller exempelvis vad kvinnor skulle vinna på ett mer jämställt föräldrauttag: ”bättre möjligheter till karriärutveckling och att blomstra även utanför hemmet” (R4: 7). Det hade inte varit otänkbart att diskutera sådana fördelar även i relation till män. Kanske är problemet inte enbart psykologiskt (mäns brist på inspiration), utan kan även tänkas handla om de större möjligheter att utveckla sin karriär och att blomstra utanför hemmet som män (som lever i relationer med kvinnor) kan uppnå genom ett ojämställt föräldraskap.

Ett tredje exempel på när förståelsen handlar om problem som män upplever finns i rapportmaterialet om mäns misogyni online. Som beskrivits i föregående avsnitt finns det i en rapport ett fokus på hur mäns digitala kränkningar utgör ett hinder för kvinnors deltagande i det demokratiska samtalet (R7). Problemet kan dock också ramas in som en fråga om de problem som män upplever, vilket blir tydligt i en annan rapport på samma tema (R6). Här ligger fokus framförallt på att förstå de män som engagerar sig i misogyni online, och vilka sociala och psykologiska problem de upplever:

…flera av användarna hade från början sökt emotionellt och socialt stöd från forumen. (R6: 8)

…det är av dessa skäl, och inte på grund av någon […] toxisk eller illvillig avsikt, som männen initialt söker sig dit. (R6: 30)

Enligt denna förståelse väljer män att engagera sig i misogyna internetforum som ett sätt att få emotionellt och socialt stöd, och rapporten uttalar sig bestämt om att det inte finns några bakomliggande onda avsikter. Vidare diskuteras mäns misogyni online som en fråga om att uppfylla grundläggande, mänskliga behov:

Den psykologiska motivationen att vilja vara en del av något större än individen bottnar i en fundamental mänsklig motivation att skapa meningsfulla, varaktiga relationer – att känna tillhörighet – för att undvika känslan av ensamhet och social avundsjuka. (R6: 18)

…aktivt användande [av forum] kan uppfattas som ett sätt att testa gränser och som en morbid nyfikenhet snarare än ett uttryck för kvinnohat. (R6: 19)

I sin strävan att förstå de sexistiska männen gör rapporten en välvillig tolkning av deras drivkrafter. Den fokuserar på människans grundläggande behov av tillhörighet, och ser engagemang i misogyna forum som ett uttryck för nyfikenhet. Rapporten menar att män i Norden – trots allt tal om jämställdhet – fortfarande lever i en verklighet som inte accepterar män som är ledsna, sårbara eller söker stöd och bekräftelse. Att söka sig till internetforum framstår i det ljuset som ”en självklar och sund lösning samt en copingstrategi” (R6: 19), då forumen kan erbjuda ”en plats att känna tillhörighet och en källa till erkännande, respekt och bekräftelse” (R6: 20)

Även om dessa internetforum visserligen är antidemokratiska, så är mäns engagemang i dem framförallt en fråga om hur män hanterar sin egen utsatthet och sårbarhet: vi bör förstå det som ”antidemokratiska copingstrategier" (R6: 38). Till och med när en användare på ett incel-forum jämför att bli socialt avvisad med att bli våldtagen, och kallar sig själv ”Josef Mengelecel” (med referens till nazisternas chefsläkare i Auschwitz), framhåller rapporten att detta ändå får betraktas som begripligt: ”det är också förståeligt” (R6: 19).

Det blir tydligt att förståelsen handlar om de problem som män upplever: de är ledsna, sårbara eller socialt avvisade. Det är i grund och botten förståeligt att de engagerar sig i misogyna forum för att uppfylla sina grundläggande mänskliga behov av tillhörighet, bekräftelse och nyfikenhet. Även om internetforumen beskrivs som antidemokratiska i rapporten, så finns det samtidigt en tydlig sympati för de män som är aktiva där.

Frågan om hur långt man ska gå för att förstå mäns sexism har länge diskuterats inom feministisk våldsforskning. Även om det finns olika ståndpunkter, har man länge varnat för att ett okritiskt fokus på förövarens psykologi riskerar att framställa män som de verkliga offren (Lundgren 2012). Ett aktuellt exempel är begreppet ”himpathy” som börjat användas i spåren av #metoo för att beskriva en överdriven sympati med gärningsmännen på bekostnad av de kvinnor som utsatts (Manne 2019; Uhnoo m.fl. 2024). Å ena sidan kan det vara viktigt att förstå hur vissa män blir sexistiska eller våldsamma för den som till exempel vill designa effektiva preventiva åtgärder. Å andra sidan kan ett fokus på de underliggande, allmänmänskliga behoven osynliggöra de specifika dimensionerna, inte minst varför det just är i kvinnohatande online-gemenskaper som socialt avvisade män söker sin tillflykt. På den punkten kan kritiska genusperspektiv tillföra en viktig dimension.

Sammantaget finns flera tydliga exempel i rapportmaterialet som kan sägas handla om de problem som män upplever. I vissa fall anges maskulinitet explicit som ett hinder för män själva: som något som står i vägen för att söka hjälp och stöd vid dåligt mående. I andra fall beskrivs enbart vad män skulle vinna på förändring i jämställd riktning – som ett större uttag av föräldraledighet – men inget om vad de vinner på nuvarande arbetsfördelning. Detta riskerar att skapa ett intryck av att det i första hand är män som förlorar på ojämställdheten. I ett tredje fall ramas en diskussion om misogyni online in som en fråga som framförallt handlar om männens egna sociala och psykologiska problem och ouppfyllda allmänmänskliga behov, det vill säga tonvikten ligger mer på de problem män själva upplever än de problem män orsakar för andra.

Skillnader mellan män

Det tredje hörnet i Messners triangel över maskulinitetspolitiska inriktningar handlar om skillnader mellan män. ”Män” är ingen enhetlig grupp, och mäns livssituationer varierar med faktorer som ålder, generation, plats, klass och ekonomiska resurser, sexualitet, religion, funktionalitet och ras/etnicitet. Det gör att vissa män har mycket makt, resurser, inflytande och status, medan andra befinner sig i mer utsatta positioner. Givet de stora skillnader som kan finnas mellan olika grupper av män, ställer sig den amerikanska kulturteoretikern bell hooks (2000) frågan om vilka män det egentligen är kvinnor vill vara jämställda med?

Att enbart tala om jämställdhet mellan män och kvinnor riskerar därmed att osynliggöra andra dimensioner av ojämlikhet som i praktiken är sammanvävda med konstruktioner av genus på komplicerade sätt. I relation till frågor om män och maskulinitet kan det handla om vilka mäns erfarenheter och perspektiv som explicit eller implicit färgar vilka förståelser av problem och lösningar som blir aktuella. I en belysande studie av mäns aktivism för jämställdhet i USA, ”We’re not equipped” analyserar sociologen Tal Peretz (2018) just denna problematik. Den grupp han studerat som hade fokus på att motverka ojämställdhet mellan män och kvinnor, visade sig inte ha verktyg för att hantera de frågor som var specifika för homosexuella eller religiösa män, och dessa gick därför vidare och formerade sina egna grupper. Jämställdhetsgruppen och dess synsätt och arbetsmetoder var därmed underförstått förankrade i sekulära och heterosexuella mäns erfarenheter och perspektiv, och deras tillvägagångssätt visade sig inte vara generellt applicerbart på alla män så som det hade förmodats.

I ett flertal av de jämställdhetspolitiska rapporterna som analyseras här framhålls vikten av ett intersektionellt perspektiv just för att synliggöra att kvinnor och män är heterogena kategorier:

Genus, den sociala betydelsen av kön, förstås genom en intersektionell ansats, som inkluderar även maktordningar som klass, etnicitet, funktionsvariation och sexualitet. (R10: 5)

Kvinnor i Norden är inte en homogen grupp. Det är inte heller nordiska män eller personer som definierar sig mellan eller utanför det binära könssystemet. Hur könsidentiteter kombineras med faktorer som socioekonomisk bakgrund, etnicitet, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning och könsuttryck spelar en avgörande roll för individens situation och position i samhället. (R8: 21)

Behoven hos marginaliserade kvinnor, som kvinnor med funktionsvariation och transkvinnor, måste integreras i samtliga allmänna stödinsatser. (R7: 4)

Även om det därmed finns en tydlig medvetenhet om vikten av att anlägga ett intersektionellt perspektiv, så finns det samtidigt kunskapsluckor som gör det svårt att basera policyrekommendationer på intersektionell kunskap:

Men det identifierades varken information eller initiativ som tar upp genusaspekterna av energiomställningen bland samer, eller de olika genusrelaterade perspektiven och erfarenheterna mellan regioner, åldersgrupper och andra intersektionella dimensioner. (R8: 58)

… en påfallande tystnad inom forskningsfältet och en ”färgblindhet” kring hur kategorierna kvinnor och män ser ut, vilken bakgrund de har och om de omfattas av någon av diskrimineringsgrunderna utöver kön och ålder. Studier av sexuella trakasserier inkluderar främst vita kvinnor och män […] Fokus på enbart kön och ålder kan därför medföra att kunskapen om sexuella trakasserier i arbetslivet i Norden blir fragmentarisk. Intersektionella perspektiv på utsatthet i individers och gruppers liv skulle kunna höja kunskapsnivån om sexuella trakasserier i arbetslivet i Norden. (R12: 12)

Här identifierar rapporterna alltså brister både i relation till jämställdhetsinitiativ och i forskningen, vilka försvårar möjligheten att översätta den intersektionella intentionen till kunskapsbaserade policyförslag. Utifrån detta framstår det som motiverat med satsningar på mer intersektionellt grundad forskning i de nordiska länderna.

Även om intersektionalitet på ett övergripande plan handlar om att förstå hur olika maktfrågor samspelar med varandra (Hill Collins 2019; Alinia & Berggren 2023), så finns det skillnader i hur begreppet används såväl inom aktivism och sociala rörelser (Evans & Lépinard 2020) som inom forskningen (McCall 2005). Det kanske vanligaste tillvägagångssättet i intersektionell forskning är att utgå från en underordnad grupps erfarenheter i skärningspunkten mellan två och flera kategorier. Typexemplet på detta är att intersektionella perspektiv utvecklats utifrån svarta kvinnors position i USA, där man poängterat att svarta kvinnors erfarenhet är specifik och inte nödvändigtvis sammanfaller med erfarenheter hos varken vita kvinnor eller svarta män (Crenshaw 1991). Tillvägagångssättet kan också användas i relation till andra marginaliserade grupper, genom att synliggöra exempelvis unga lgbti-personer med normbrytande funktionalitet (Toft & Franklin 2020).

I rapportmaterialet framstår ålder som den kategori som behandlas mest inkluderande, då rapporterna behandlar alltifrån småbarnspedagogik till unga mäns psykiska hälsa och vuxna män i arbetslivet (dock saknas äldre män). Det finns även en viss representation av plats, då en rapport fokuserar på ”geografiskt isolerade arbetsmarknader” (R11). I kontrast till den intersektionella forskningen, som ofta utgår från marginaliserade gruppers erfarenheter, finns i rapportmaterialet få analyser som explicit tar sin utgångspunkt i olika undergrupper eller minoriteter inom kategorin män. Det finns därför en stor men outnyttjad potential i att på ett mer direkt sätt utgå från olika minoriteter inom kategorin män och deras specifika erfarenheter och situationer, såsom: transmän, homo-, bi- och pansexuella män, män med normbrytande funktionalitet, män som lever med låg ekonomisk standard, män som tillhör urfolk och nationella minoriteter, religiösa män, Afro-Nordiska män samt män inom andra ras/etniska minoriteter.

Slutsatser

I detta avsnitt har Messners triangel över maskulinitetspolitiska inriktningar och tonvikter använts för att analysera de jämställdhetspolitiska rapporterna. Ett flertal rapporter har, föga förvånande i en jämställdhetspolitisk diskussion, ett fokus på de problem som män skapar. Det rör sig framförallt om de problem som män skapar för kvinnor, såsom att kvinnors deltagande i det offentliga demokratiska samtalet begränsas av mäns kvinnohat på nätet, eller att män upprätthåller en exkluderande informell kultur på arbetsplatser som gör att kvinnor inte känner sig hemma på lika villkor. Det kan också handla om problem som män skapar för samhället i stort, inte minst att män försvårar den gröna omställningen genom att föredra kött framför att följa kostråd om att äta mer växtbaserat, och genom att köra bil mer än att åka kollektivt, eller cykla på ett sätt som brister i hänsyn för andra trafikanter, vilket kan bidra till att färre väljer transportmedlet.

Det finns samtidigt ett annat synsätt i flera rapporter som istället har ett tydligt fokus på de problem som män upplever. Det kan handla om att (normer om) maskulinitet begränsar männen själva, som att ideal om att klara sig själv gör att män som mår dåligt undviker att söka stöd och vård. Det kan också handla om att en diskussion om att pappor tar ut föräldraledighet i långt mindre utsträckning än mammor enbart framhäver de positiva aspekterna av föräldraledighet, så att det framstår som att det är män som drabbas av ojämställdhet (medan fördelarna som män får av att kvinnor sköter det obetalda arbetet inte nämns). Slutligen kan det handla om att kvinnohatande män på internet diskuteras i relation till sin egen sociala och psykologiska utsatthet, med förstående tolkningar som tonar ned sexismen och fokuserar på männens nyfikenhet eller allmänmänskliga, grundläggande behov av tillhörighet.

Jämställdhetspolitiska diskussioner med inriktning män och maskulinitet behöver förhålla sig till balansen mellan de problem som män skapar och de problem som män upplever. Risken med att fokusera för mycket på de problem som män skapar är att man stannar vid att fördöma ageranden, och inte intresserar sig för de processer genom vilka män blir sexistiska. Dessa kan vara viktiga att förstå när man vill utveckla effektiva insatser för att förebygga eller åtgärda jämställdhetsproblem. Risken med att å andra sidan fokusera för mycket på de problem som män upplever är att den övergripande ojämställda situationen försvinner ur sikte. I en strävan att förstå männen kan ojämställda och ibland olagliga handlingar legitimeras eller ursäktas, så att det framstår som att det är männen/förövarna som är de verkliga offren. Balansen mellan de problem som män skapar och de problem som män upplever behöver därför vara föremål för analys.

Ett flertal rapporter visar en tydlig medvetenhet om att män och kvinnor inte är homogena grupper, utan att faktorer som ras/etnicitet, klass, sexualitet och funktionalitet är viktiga att beakta i analysen, som därför behöver ha ett intersektionellt perspektiv. I flera rapporter framhålls att det finns kunskapsluckor utifrån intersektionella perspektiv, varför en forskningssatsning på att stärka intersektionell forskning i Norden skulle kunna vara motiverad. Rapporterna uppvisar bäst representation när det gäller kategorin ålder. För att den intersektionella ambitionen ska kunna översättas i policyrekommendationer skulle mycket vara vunnet genom att på ett tydligare sätt utgå från olika slags minoriteter inom gruppen män, såsom religiösa, nationella, ras/etniska och sexuella minoriteter, samt män med normbrytande funktionalitet eller män som lever i ekonomisk utsatthet.

Maskulinitets­politiska tonvikter

Problem som män skapar

Problem som män upplever

Skillnader mellan män

Slutsatser

Maskulinitetspolitiska tonvikter