Att sätta ord på män och maskulinitet

Jeff Hearn, en central forskare inom kritisk forskning om män och maskulinitet sedan 1980-talet, menar att män och maskulinitet kan sägas vara ”elefanten i rummet” inom jämställdhetspolitiken (Hearn 2024). Med det menar han att jämställdhetsfrågor inte enbart kan handla om den underordnade gruppen kvinnor, utan också behöver adressera den överordnade kategorin män, om förändring ska kunna vara möjlig:

Man kan kanske tro att det skulle vara svårt att prata om jämställdhet och könade maktrelationer utan att diskutera män och maskulinitet, men så är det inte. Det finns till exempel många utmärkta dokument om jämställdhet som inte alls eller knappt nämner män och maskulinitet. […] Man kan faktiskt fråga sig hur det kan vara möjligt att [förändra] könsrelaterade ojämlikheter eller transformera könade maktrelationer utan att förändra män och maskulinitet?
(Hearn 2024, 19)

En viktig uppgift blir därmed att sätta ord på män och maskulinitet (naming men as men) utan att för den skull essentialisera vad det innebär att vara man, eller osynliggöra skillnader mellan män. I den kritiska forskningen om män och maskulinitet finns samtidigt flera olika sätt att försöka fånga och sätta ord på dessa frågor. Det florerar ett flertal begrepp både i den akademiska litteraturen (till exempel hegemonisk, omhändertagande eller hybrid maskulinitet) och i den mer allmänna samhällsdebatten (till exempel toxisk maskulinitet, machokultur eller destruktiva maskulinitetsnormer), och olika begrepp härstammar i regel från olika traditioner och ger uttryck för olika teoretiska perspektiv med olika tonvikter (Berggren 2020). I det här avsnittet diskuteras tre olika sätt att sätta ord på män och maskulinitet som förekommer i rapportmaterialet.

Maskuliniteter

En av de mest inflytelserika idéerna i kritisk forskning om män och maskulinitet är att vi behöver tala om maskuliniteter i plural. Denna idé förknippas i stor utsträckning med den australiensiska sociologen Raewyn Connell (1996). Några grundtankar hos Connell är att män inte är en enhetlig transhistorisk grupp, utan att det finns olika sätt att vara eller ”göra” man på i olika kontexter; att alla män inte är lika förtryckande gentemot kvinnor; och att män också kan vara underordnade i samhället utifrån aspekter som sexualitet, ras/etnicitet och klass. Connells modell (som innehöll fyra maskulinitetskategorier) har sedan 1990-talet använts, diskuterats, reviderats och kritiserats, och ofta utgjort en referenspunkt för samhällsvetenskaplig forskning om män och maskulinitet (även om inflytandet inte är lika dominerande längre, se till exempel Gottzén m.fl. 2020). Ett arv från detta tankesätt är just att sätta ord på olika, och ofta nya former av maskulinitet(er).

Detta synsätt finns tydligt representerat i rapporterna från Nordiska ministerrådet, där Connells begrepp hegemonisk maskulinitet används vid enstaka tillfällen: “traditionella fiskarfamiljer konstruerar en hegemonisk maskulinitet i form av jakthjälten” (R11: 16).

Det finns även en bredare användning av maskuliniteter i plural: ”Femininiteter och maskuliniteter är av relevans för hållbara livsstilar” (R2: 16); ”Vidare finns det olika typer av maskulinitet, som också förklarar varför vissa män får privilegier och andra inte” (R10: 73); “rurala maskuliniteter är 'hierarkiska, varierande, mångfacetterade och situationsbundna'” (R11: 16)

Olika maskulinitetsbegrepp används i rapporterna för att beteckna specifika stilar och problem, såsom ”Schwarzeneggers hypermoderna maskulininet i början av hans karriär som skådespelare” (R2: 45), eller när en del manliga cyklister beskrivs vara ”präglade av en hänsynslös tävlingsmaskulinitet” (R2: 44). Maskulinitetsbegrepp används också för att beskriva mer önskvärda beteenden: ”företaget ger uttryck för ett slags ekomodern maskulinitet” (R2: 45); ”Det är viktigt att påvisa unga män alternativa maskuliniteter för att främja psykisk hälsa och välbefinnande” (R3: 15).

Genuskodning

Idén att vi kan identifiera olika slags maskulinitet(er) har samtidigt varit föremål för kritik från andra perspektiv. Det riskerar att i praktiken leda till att forskare fokuserar på att katalogisera olika typer av maskulinitet, vilket inte alltid hjälper oss att förstå de processer där genus skapas, upprätthålls och utmanas (Messner 2004; Pascoe 2007). En central del av kritiken är att maskuliniteter-synsättet ofta utgår från antagandet att män alltid gör maskulinitet – bara i en lång rad olika former. Även om detta synsätt på en nivå betonar skillnader och mångfald så befästs samtidigt en essentialistisk koppling mellan män och maskulinitet, menar kritikerna. Queerteoretikern Eve Kosofsky Sedgwick (1995) formulerade detta i mitten av 1990-talet som att det är viktigt att slå in en kil, så snabbt och bestämt som möjligt, mellan de två kategorierna män och maskulinitet, som ofta förutsätts hänga ihop.

I grund och botten förekommer samma kritiska diskussion även idag. Ett exempel är det nu populära begreppet omhändertagande maskuliniteter (caring masculinities) som lanserats av Karla Elliott (2016) och används för att försöka fånga positiva förändringar som att män bland annat i ökad utsträckning tar ett större föräldraansvar än tidigare (för diskussion se Wojnicka & de Boise 2025). Här påpekar dock queera kritiker som Jonathan A. Allan (2023; 2025) att det är omotiverat att förutsätta att det handlar om maskulinitet när män ägnar sig åt omsorg, en traditionellt feminint kodad praktik: ”En fråga man kan ställa är varför en sådan sak som ’omhändertagande’ måste bli ’maskulint’ och inte bara kan vara ’omhändertagande’? Varför måste hans förmåga att ’ta hand om’ bli en typ av maskulinitet?” (Allan 2023: 45) Allan vidgar sedan sin kritik till en mer generell kritisk observation om delar av maskulinitetsforskningen, och skriver: “många saker görs till att vara maskulina, som om det vore ett sätt att lindra mäns oro för möjligheten att uppfattas som feminina” (Allan 2025: 2). Från detta perspektiv bör vi snarare tänka att det kan finnas kulturella idéer om maskulinitet och femininitet, men att dessa inte nödvändigtvis behöver iscensättas av just män respektive kvinnor (Halberstam 1998).

Även detta synsätt finns representerat i rapportmaterialet. I en rapport diskuteras till exempel ”vilka genus som möjliggör hållbara livsstilar oavsett kön, samt hur dessa kan främjas” (R2: 30). Här är alltså idén att det finns olika igenkännbara typer av genusgöranden – maskulinitet och femininitet – men att dessa kan praktiseras oberoende av en persons kön. Synsättet bygger på distinktionen mellan kön och genus – som ursprungligen utvecklades i tidig forskning om transpersoner – och som länge spelat en framträdande roll inom genusforskningen (Eriksson & Gottzén 2020). Man vill alltså skilja ut det biologiska och givna från det sociala och konstruerade, en tankefigur som varit användbar men också länge problematiserats, och menar att ”sociala normer gör att kvinnor tillskrivs femininitet och män tillskrivs maskulinitet” (R2: 15). Ord som ”tillskrivs”, ”könsmärks” och ”förknippas med” är vanligt förekommande i rapporterna för att beskriva en genuskodning där olika saker kommit att associeras med män:

Också yrken, intressen och kunskapsområden könsmärks som i varierande grad feminina eller maskulina […] förknippas teknik och maskiner med maskulinitet (R2: 15–16).

Att orientera sig mot andra praktiker än de som traditionellt förknippas med maskulinitet kan bryta mönster som orsakar psykisk ohälsa. (R3: 35)

…kött förknippas med styrka, potens och makt, värden som i sin tur förknippas med maskulinitet (R2: 23)

Även begreppet ”maskulinitetsnormer” används i rapportmaterialet på ett liknande sätt: ”Inom yrken i skogsindustrin och i yrkesmilitären är maskulinitetsnormer och styrka som ideal föremål för uppfattningar om vem som är lämplig – och olämplig – att utföra arbetet.” (R12: 10)

Traditionella maskulinitetsnormer

Ett annat begrepp som används återkommande i rapportmaterialet är ”traditionell” i form av uttryck som ”traditionell maskulinitet” och ”traditionella maskulinitetsnormer”:

Traditionella maskulinitetsnormer betonar ofta egenskaper som kontroll, självtillit och tuffhet, vilket kan få unga män att dölja sina känslor och undvika att söka hjälp för psykiska problem. (R3: 15)

…traditionella maskulinitetsformer kan ses som ett hinder för hållbara livsstilar och en grön omställning, till exempel genom preferenser för viss form av mat (kött) och fordon (fossildrivna bilar) (R1: 4)

Pappor som tog ut längre pappaledighet är mindre benägna att följa traditionella maskulinitetsnormer (R4: 10)

…att skapa utrymme för mångfald och att stå upp mot traditionella och stereotypa könsroller. (R6: 8)

Begreppen traditionell maskulinitet och traditionella maskulinitetsnormer används i stort sett inte alls inom den tvärvetenskapliga, kritiska genusforskningen om män och maskulinitet, och tas exempelvis inte upp i aktuella genomgångar av perspektiv och begrepp (Berggren 2020; Pease 2025). Däremot används det i psykologisk forskning om män och maskulinitet (Mokhwelepa & Sumbane 2025); detta är dock en typ av forskning som inte är särskilt väl integrerad med den övriga humanistiska och samhällsvetenskapliga diskussionen om maskulinitet.

Det kan vara värt att stanna upp vid att metaforen ”traditionell” används för att beskriva icke-önskvärda praktiker och ideal som förknippas med maskulinitet. I den kritiska diskussionen av nordisk jämställdhetspolitik som utvecklats av genus-, queer- och postkoloniala forskare har det uppmärksammats att jämställdhet blivit ett värde som förknippas med en nationell självbild, inte minst i Sverige (Magnusson m.fl. 2008; Martinsson m.fl. 2017). Berättelser där jämställdhet till exempel konstrueras som en del av eller ett uttryck för svenska värderingar, riskerar att reproducera en uppdelning mellan modernitet och tradition. ”Vi svenskar” föreställs vara moderna, jämställda subjekt, medan ”de andra” är omoderna och fast i ett traditionellt, förlegat och ojämställt tänkande.

Ett problem med detta synsätt är att det löper stor risk att reproducera en hierarkisk uppdelning utifrån ras/etnicitet, något som sociologen Minoo Alinia (2011) kallat för ”den jämställda rasismen och de barbariska invandrarna”. På ett liknande sätt men med fokus på män skriver maskulinitets- och ungdomsforskarna Lucas Gottzén och Rickard Jonsson: ”Idén om den jämställda maskuliniteten upprätthålls, menar vi, genom att framställa icke-svenska män som mer traditionella och ojämställda.” (Gottzén & Jonsson 2012: 11 kursivering tillagd)

En annan aspekt av detta är att ojämställdheten placeras i historien och görs till en rest från det förgångna, snarare än att förstås som ett samhällsproblem här och nu. I den mån problemet ojämställdhet fortfarande existerar är det något vi borde ha lämnat bakom oss; det utgör en slags kulturell eftersläpning (cultural lag) som inte längre är relevant i vår samtid. Implikationen blir att orsaken till att män kan vara sexistiska eller ojämställda idag är att de inte gjort upp med och frigjort sig från traditionerna, snarare än att de får fördelar eller ett mer bekvämt liv av olika former av ojämställdhet. Med andra ord: vi har att göra med en begriplig rest från historien snarare än med en intressekonflikt idag. Att tala om traditionell maskulinitet löper därmed risken att tona ned mäns agens i sammanhanget (jämför Waling 2019b).

Begreppsanvändningens implikationer

Det blir tydligt att begreppet ”maskulinitet” används på olika sätt i rapporterna. Å ena sidan används maskuliniteter i plural, för att indikera olika former eller typer av mäns praktiker, vilket synliggör skillnader mellan män. Samtidigt utgår detta synsätt i regel från och reproducerar antagandet att män alltid gör maskulinitet. Å andra sidan används maskulinitet i betydelsen olika saker, egenskaper, yrken med mera som ofta förknippas med män. Bägge synsätten finns representerade i aktuell genusforskning, där det första synsättet varit vanligt förekommande inom maskulinitetsforskning specifikt, medan det andra synsättet är vanligare i den bredare genusforskningen, exempelvis i forskning om hur arbetsmarknaden könsmärks eller genuskodas, och i queerforskning där förgivettagna kopplingar mellan könsidentitet och genuspraktik ifrågasätts. Dessutom används ordet ”traditionell” relativt ofta för att beskriva icke-önskvärda beteenden, ett begrepp som används i psykologisk forskning om män och maskulinitet men inte i den tvärvetenskapliga och kritiska genusforskningen.

Vilka konsekvenser får det om begreppen män och maskulinitet används på det ena eller andra sättet? I vissa fall har det ingen större praktisk betydelse. Avsändaren vill kanske bidra till att män förändras och exempelvis blir mer omhändertagande, mindre våldsamma, spelar en större roll som föräldrar eller blir bättre på att söka hjälp när de mår dåligt. Det kan man egentligen förespråka oavsett om det kallas för att utveckla nya, alternativa eller omhändertagande maskuliniteter, eller om det tvärtom beskrivs som att göra femininitet, att bli androgyn, att ta avstånd från maskulinitet, eller bryta med traditionella normer. I det här analyserade rapportmaterialet framträder inga större eller avgörande skillnader i inriktning eller policyförslag som kan kopplas till de olika sätten att tala om män och maskulinitet.

Skillnaderna i begreppsanvändning kan dock potentiellt sett få en större betydelse i jämställdhetspolitiska satsningar inriktade mot män. I Australien finns till exempel en diskussion om att främja utvecklandet av ”hälsosamma(re) maskuliniteter” (healthy/healthier masculinities) (Roberts m.fl. 2019). Men en risk med den typen av inramning blir att program och interventioner fortsätter att uppmuntra pojkar och män att vara manliga, även om det är på nya sätt (Waling 2019a). En motsatt position är att definiera maskulinitet som något inneboende dåligt och som män ska uppmuntras att ta avstånd ifrån, vilket också kan bli problematiskt, inte minst ur ett transperspektiv. Ett sådant synsätt riskerar att leda till att transmäns identifikation som män ifrågasätts, om anspråket på att vara man(lig) tolkas som ett upprätthållande av den patriarkala ordningen (för ett exempel på en sådan argumentation, se Schwalbe 2014). Egenskaper är också olika värdefulla i olika slags kontexter och situationer. Waling (2019a) framhåller att även traditionellt maskulina egenskaper – som att vara stoisk – visserligen kan vara skadliga i vissa situationer men också värdefulla och önskvärda vid andra tillfällen, som när det gäller att ta beslut och försöka rädda liv i nödsituationer.

Istället för att utgå från de essentialistiska synsätten att män alltid gör maskulinitet, eller att maskulinitet alltid är något otvetydigt dåligt, kan det vara mer konstruktivt med en mer flexibel syn på genus. Maskulinitet handlar då om olika saker och egenskaper som förknippas med män, vilket kan vara problematiskt men inte nödvändigtvis alltid är det. En formulering från rapportmaterialet kan illustrera detta. I en rapport betonas vikten av att pojkar och killar utvecklar resurser att stå emot det sociala trycket att följa begränsande normer om hur man ska vara som man: ”En god hälsa är en grundförutsättning för att klara av skolans och arbetslivets utmaningar och kunna stå emot negativa, begränsande maskulinitetsnormer.” (R3: 52) Men att gå sin egen väg och att kunna ”stå emot” ett kollektivt tryck, skulle samtidigt kunna tolkas som ett uttryck för individuell styrka, en maskulint kodad egenskap. Formuleringen antyder en flexibel syn på genus, där vissa maskulint kodade egenskaper kan vara värdefulla för att förändra mer problematiska aspekter.

Slutsatser

Män och maskulinitet har beskrivits som ”elefanten i rummet” när det gäller jämställdhetspolitik, och som en ”frånvarande närvaro” på detta politikområde (Hearn 2024). En viktig uppgift blir därmed att sätta ord på män och maskulinitet i jämställdhetspolitiken. Detta görs i Nordiska ministerrådets jämställdhetspolitiska rapporter genom att begreppet maskulinitet används i tolv rapporter under perioden 2019–2024.

Det finns dock flera sätt att tala om maskulinitet, i såväl forskning som bredare samhällsdebatt. I rapportmaterialet återfinns flera olika förståelser, som dels används direkt av rapporternas egna författare, dels förekommer i den forskning som rapporterna förhåller sig till. Detta är inte förvånande i sig då forskning bedrivs i olika akademiska discipliner och utgår från olika teoretiska perspektiv. I detta sammanhang verkar de olika förståelserna dock inte ge upphov till några större skillnader i termer av policyförslag. Den internationella diskussionen visar dock att olika begreppsanvändning kan leda i olika riktningar, varför en tydligare begreppsmedvetenhet kan vara värdefull.

För fortsatt diskussion om jämställdhetspolitiska insatser riktade mot män rekommenderas att i första hand undvika essentialistiska antaganden (att män alltid gör maskulinitet, eller att maskulinitet alltid är något dåligt) samt begrepp som riskerar att tona ner mäns agens (traditionell maskulinitet). Det kan istället vara mer konstruktivt att anamma en mer flexibel syn på genus som betonar hur olika egenskaper och praktiker könsmärks, genuskodas eller förknippas med män och kvinnor.