Inledning

Under 2020 påbörjade Kulturanalys Norden en serie utredningar av möjligheterna till ökad harmonisering av den nordiska kulturstatistiken. Denna rapport är en fortsättning av detta projekt med en kartläggning av statistiken om de offentliga utgifterna för kultur. Uppgifter om kulturutgifternas storlek är centrala i många analyser och bedömningar av kulturpolitikens utveckling, såväl för aktörer inom politik och förvaltning som inom forskningen.

Rapporten beskriver resultaten från en granskning av den jämförande statistik som redan i dag finns publicerad i statistikdatabasen Nordic Statistics Database (NSD), i tabellen CULT20. Granskningen har främst bestått av en genomgång av vilken statistik som finns i NSD, hos Eurostat och hos de nationella statistikinstituten (NSI) samt deras dokumentation. Därtill har det ställts frågor per e-post till ländernas NSI.

Syftet med undersökningen är att studera de nordiska invånarnas geografiska tillgänglighet till kultur mätt i reseavstånd. Det som avses är resan, som kan ske till fots, på cykel, med kollektivtrafik eller egen bil, mellan bostad och kulturverk­samhet.  Det finns även ett delfokus på att undersöka skillnader i tillgänglighet mellan invånarna kopplat till socioekonomiska variabler såsom utbildning.

Med undersökningens analyser finns möjligheter att diskutera kulturutbud och tillgänglighet utifrån andra variabler än kommun- och regionindelning samt att med hjälp av kartor visa hur geografiska variationer ser ut. De utgör även ett underlag för att belysa geografiska effekter av nordisk kulturpolitik. Vilket i förlängningen kan användas för att diskutera potentiella kulturutbyten över gränser.

Urvalet av bibliotek, museer, biografer och statligt finansierad scenkonst­verksamhet baseras på deras roll i den generella kulturella infrastruktur som byggts upp i Norden. Avgränsningen är den platsbundna, permanenta verksamheten. Studerade verksamheter analyseras utifrån fasta besöksadresser och det blir då den geografiska tillgängligheten kopplad till huvudadress som värderas.

Hur populationerna avgränsats för varje land finns detaljerat beskrivet i metodbilagan och där redogörs även för de olika datakällor som har använts. Data för de självstyrande områdena har varit svårt att sammanställa systematiskt och har därför inte kunnat bearbetas på samma sätt som för de nordiska länderna. Åland ingår delvis i databearbetningarna.

Statistiskharmonisering handlar om att göra statistik mer jämförbar, konsekvent och sammanhängande. Sådant preciserande arbete gör det möjligt för användare att få ut mer kunskap och värde från statistiken – i detta fall framför allt ökade möjligheter till nordiska jämförelser.

För att förbättra harmoniseringen bör dataägare och statistikproducenter därför sträva efter att använda konsekventa definitioner, klassificeringar och mått i datainsamlingen samt presentera statistiken på ett så jämförbart och sammanhängande sätt som möjligt.

Eftersom de nordiska statistikmyndigheterna ofta har sina egna specifika användarkrav är det inte alltid lämpligt att rekommendera länderna att anpassa sig till varandra genom att revidera sina definitioner och mått i grunden. I stället föreslår vi andra åtgärder, till exempel att skapa harmoniserade standarder. Harmoniserade standarder är tänkta att vara i grunden förenliga med ländernas olika definitioner och metoder, men samtidigt ge anvisningar om hur respektive land kan anpassa sin statistik så att samtliga länders uppgifter blir jämförbara när de publiceras i ett sammanhang som NSD.

De rekommendationer som lämnas i dessa rapporter handlar därför primärt om att de nordiska producenterna av kulturstatistik uppmanas att använda dessa harmoniserade standarder då uppgifter rapporteras till NSD, vilket ökar statistikens användbarhet. I just detta fall är, som vi ska se, den existerande statistiken redan väl harmoniserad, och rekommendationerna innehåller därför främst påpekanden om att det finns mer data som relativt enkelt borde kunna tillföras NSD.

I en del analyser av kulturpolitiken vill man använda de belopp som läggs på kultur som mått på storleken på ett lands kulturliv. Bilden kompliceras dock av att kulturlivet även delvis finansieras av privata aktörer, som stiftelser, näringsliv och hushåll.

Storleken på denna finansiering har sällan kartlagts systematiskt, eller på ett sätt som är direkt jämförbart mellan länderna. Omdömena i en tidigare rapport pekar mot att den kan vara betydande, och att det finns variation mellan länderna, till exempel när det gäller stiftelsernas roll (Kulturanalys Norden 2022: 7, 12, 28–31, 119–120). Det finns även fler exempel på ett större inslag av privata medel. Det handlar till exempel om ett större inslag av samarbete mellan offentliga och icke-offentliga aktörer i organiseringen av kulturlivet i Finland, och förändrade skatteregler kring donationer i Norge (Kulturanalys Norden 2022: 53, 79–82).

Rapporten börjar med en redogörelse för den statistik om kulturutgifter som redan i dag finns publicerad i NSD. Därefter följer en granskning av denna statistik, och en redogörelse för ytterligare relevant statistik hos ländernas NSI, som också följer ramverket COFOG. Detta följs av en redogörelse för ytterligare statistik om kulturutgifter hos ländernas NSI som inte är baserad på COFOG. I ett avslutande kapitel ges några rekommendationer om hur statistiken om kulturutgifter i NSD kan kompletteras och göras tydligare.