villkor för lgbti-personer som tillhör flera minori­teter

Lgbti-personer i Norden som tillhör flera minoriteter har en särskilt utsatt position. Det handlar om grupper som utsätts för flera former av diskriminering och marginalisering baserat på till exempel rasism, homofobi och funkofobi. Studier visar att lgbti-personer med normbrytande funktionalitet eller utländsk bakgrund i högre utsträckning än andra lgbti-personer rapporterar utsatthet för mobbning, våld, hot och hatbrott. En undersökning visar att lgbti-personer som tillhör flera minoriteter också generellt sett har sämre ekonomi än andra inom lgbti-gruppen (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, 2022).

Ibland används uttrycket intersektionell diskriminering för att fånga in hur olika typer av förtryck samspelar och påverkar förutsättningarna för en viss grupp eller individ. Lgbti-personer som utsätts för intersektionell diskriminering möter strukturella hinder som påverkar förutsättningarna i olika delar av samhället, till exempel på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

Multipel stress eller multipel minoritetsstress beskriver också hur överlappande former av diskriminering påverkar personer som tillhör flera minoriteter. Att befinna sig i en minoritetsposition medför en ökad risk för att utsättas för olika psykosociala stressfaktorer, som att behöva förhålla sig till mobbning, diskriminering och våld. Sådana stressfaktorer kan påverka den psykiska hälsan. Mer vardagliga, subtila negativa händelser kan också bidra till minoritetsstress. Det kallas mikroaggressioner och kan exempelvis vara blickar och kommentarer som speglar oförståelse eller fördomar.

Något som återkommer i studierna över villkoren för lgbti-personer som tillhör flera minoriteter är att det finns en upplevelse av att alltid vara annorlunda. Det finns en upplevelse av att sticka ut även i de grupper där man ”hör till”, vilket kan väcka känslor av att inte höra hemma någonstans. Det beskrivs exempelvis i en svensk studie där lgbti-personer som tillhör etniska minoriteter berättar om upplevelser av rasism och exotifiering inom lgbti-sfären (Miller, 2022).

Exotifiering innebär att en person eller grupp framställs som annorlunda, fascinerande eller mystisk på ett sätt som blir nedtryckande och förstärker stereotyper.

I samma studie beskriver lgbti-personer som tillhör etniska minoriteter erfarenheter av att osynliggöras inom lgbti-rörelsen. Tystnaden kring till exempel samiska eller romska lgbti-personer, eller lgbti-personer som rasifieras, bidrar till okunskap om dessa gruppers specifika erfarenheter och utmaningar. Tystnaden kan leda till att utmaningar som är specifika för dessa grupper inte kommer upp på den politiska dagordningen, vilket kan leda till att viktiga reformer uteblir. Att öka synligheten är därför viktigt för att stärka lgbti-personer som tillhör flera minoriteter och för att möjliggöra förändring.

Rasifiering är en process där samhället utifrån en persons hudfärg eller förmodade etnicitet gör antaganden om till exempel personens förmåga, seder och moral

(Diskriminerings­ombuds­mannen/​Yhden­vertaisuus­valtuutettu, 2025)

De studier som finns i Norden pekar även på behovet av sociala mötesplatser. Det beskrivs som viktigt att ha tillgång till stärkande gemenskaper där man inte blir ifrågasatt utifrån någon av sina minoritetstillhörigheter. Många lgbti-personer som tillhör flera minoriteter upplever att det är svårt att hitta andra som delar ens erfarenheter, och det är inte heller säkert att det går att hitta speglingar i kulturen. Bristen på förebilder och representation lyfts återkommande fram som ett problem i nordiska studier och av organisationer som samlar lgbti-personer som tillhör flera minoriteter.

En grupp som lyfts fram som särskilt utsatt i Norden är asylsökande lgbti-personer. Det handlar i många fall om personer som har flytt från förföljelse i sina ursprungsländer och bär på trauman. Samtidigt tvingas man leva under osäkra villkor även här i Norden. Språkbarriärer och asylstatus kan begränsa ens möjligheter. Det har också kommit rapporter om att lgbti-personer har utsatts för trakasserier, våld och sexuellt våld på asylboenden (SOU, 2017). Asylsökande transpersoner möter ofta särskilda utmaningar, inte minst transpersoner som behöver könsbekräftande vård. I till exempel Sverige har asyl­sökande inte möjlighet att påbörja utredning för könsdysfori. Man kan därmed inte få tillgång till könsbekräftande vård om man inte har en diagnos och en påbörjad hormon­behandling sedan tidigare. Asylprocesser är ofta långa, liksom väntetiderna för könsbekräftande vård. Detta gör att många asylsökande som behöver könsbekräftande vård kan tvingas vänta i väldigt många år och leva med könsdysfori och svåra konsekvenser under tiden (Young Håkansson, 2024). En del blir exploaterade på den informella arbetsmarknaden för att kunna bekosta sin vård själva.

En annan grupp som är särskilt utsatt i en nordisk kontext är samiska lgbti-personer. Rasismen mot samer kan ta många olika uttryck och bygger på koloniala föreställningar om att urfolk skulle vara mindre utvecklade. Detta är bilder som projiceras även på samiska lgbti-personer, som samtidigt också möter homo-, bi- och transfobi. I den svenska rapporten ”Våld mot samiska kvinnor” från år 2024 redovisades för första gången vålds­utsattheten bland samiska lgbti-personer och statistiken visar att utsattheten är betydligt högre än bland samer i allmänhet (Brandén et al, 2024). Vad våldsutsattheten bland samiska lgbti-personer beror på, och vem som utövar våldet framgår inte av studien och forskarna lyfter behovet av mer kunskap. De skriver samtidigt att resultatet går i linje med annan forskning som visar att lgbti-personer i allmänhet är mer våldsutsatta än andra.

Över lag finns väldigt lite forskning om samiska lgbti-personers livs­villkor. I en norsk studie intervjuas samiska lgbti-personer som beskriver utmaningar kopplat till bland annat osynlighet, brist på mötesplatser, religionens betydelse i Sápmi, dubbel minoritetsstress och press på att leva upp till förväntningar både som lgbti-person och som same (Grønningsæter et al, 2009). Sedan studien kom har en samisk lgbti-rörelse börjat växa fram genom till exempel projektet ”Queering Sápmi”, det åter­kommande arrangemanget Sápmi Pride och den växande organisationen Garmeres. De nya siffrorna från 2024 över samiska lgbti-personers våldsutsatthet får ses som ett uttryck för att det fortfarande finns mycket kvar att göra för att stärka samiska lgbti-personers villkor.

Att lgbti-personer som tillhör flera minoriteter lever under särskild utsatthet bekräftas också av studier från organisationen International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association, ILGA. De ser till exempel att lgbti-personer som tillhör flera minoriteter i högre utsträckning än andra lgbti-personer rapporterar utsatthet för diskriminering på arbets­marknaden, bostads­marknaden och inom utbildnings­väsendet. Lgbti-personer som tillhör flera minoriteter upplever också i större utsträckning hinder inom hälso- och sjukvården och diskriminering i offentliga miljöer som butiker, restauranger och barer (ILGA, 2023). Rapporten bygger på data som EU:s byrå för grundläggande rättigheter, FRA, tog fram i sin andra lgbti-undersökning år 2019. ILGA har analyserat data utifrån bland annat etnicitet, religion och erfarenhet av migration. Samman­taget visar rapporten att lgbti-personer som tillhör flera minoriteter i större utsträckning än andra lgbti-personer riskerar att utsättas för våld, få sämre hälsa och marginaliseras socialt och ekonomisk.

Detta bekräftas även i en rapport med fokus på transpersoners villkor, framtagen av Transgender Europe, TGEU. Rapporten visar bland annat att transpersoner som är bipoc (black, indigenous, people of colour) drabbas oproportion­erligt hårt av fattigdom och ekonomisk osäkerhet, och att våldsutsattheten är särskilt hög för transpersoner med annan hudfärg än vit (Karsay, 2021).