Tine Alavi jobbar på organisationen Interfem, som driver projektet Minoritetsstress – Interfems nordiska nätverk för feministisk aktivism. Initiativet fick finansiering från Nordisk jämställdhetsfond år 2022 och i projektet medverkar även bland annat organisationerna Feministparaplyet Åland och Salam Norge, som är en organisation för muslimska lgbti-personer. Genom projektet har organisationerna arrangerat nätverksträffar om minoritetsstress för kvinnor och trans­personer som möter rasism. Träffarna har hållits i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

− Vi har haft deltagare i alla åldrar, från 18 år till 60-årsåldern, och en del riktigt unga deltagare också för det har gått att ha med sina barn. Det har varit 40–80 deltagare per träff, och ibland har vi tyvärr fått säga nej för att det inte har funnits platser. Det har varit jättestort intresse.

− Många av deltagarna har sagt att det är första gången de är i ett sådant här rum, tillsammans med så många andra som delar deras erfarenheter. Sådana mötesplatser blir stärkande forum där ens erfarenheter valideras och där man kan träffa andra att organisera sig med, för förändring. Genom nätverksträffarna har till exempel några deltagare från Norge hittat varandra och bildat en egen Interfem-organisation, så nu har vi en systerorganisation i Norge. Att det finns platt­formar där kvinnor och transpersoner som möter rasism kan stötta varandra och tillsammans utveckla strategier för att hantera minoritets­stress är jätteviktigt. Så länge de rasistiska strukturerna som orsakar minoritets­stress finns behöver vi skapa plattformar där det går att få stöd och där vi kan bryta isolering och ensamhet, men det behövs så klart också andra insatser.

− Det är relativt nytt med forskning och kunskap om minoritetsstress, men vi vet numera att det är något som orsakar problem både för individer och för samhället. Minoritetsstress leder till ökad risk för fysisk och psykisk ohälsa. Det handlar till exempel om att gå med en ständig oro över att bli bemött av negativa föreställningar och att alltid behöva ha beredskap. Det är en stress som majoritets­grupper inte upplever. Det behövs fortfarande mer kunskap om minoritetsstress, men framför allt tror jag att vi är i ett läge nu där kunskapen behöver implementeras inom olika samhällsområden. Hur hanterar man detta inom till exempel skolan, vården, arbets­marknaden, social­tjänsten? Många upplever till exempel att det är svårt att hitta en psykolog som har kompetens kring minoritetsstress, och så borde det inte vara. Stödet från samhället behöver bli bättre. Det behövs också mer arbete för att motverka strukturerna som orsakar minoritets­stress.

− Ett skäl är att rasismen som finns i Norden har ett specifikt uttryck. I de nordiska länderna har man inte tagit itu med rasismen på samma sätt som i till exempel USA. Där pratar man mer öppet om sin historia och om kolonialismen. I de nordiska länderna finns en väldigt stark självbild av att man är tolerant och accepterande. Det leder till att rasismen som finns blir svår att benämna, och när den påpekas kan det uppstå en clash mot den där toleranta självbilden. Vi har sett under nät­verks­träffarna att detta är något som lämnar avtryck hos personer som möter rasism.