Akademisk essä som textform
Att forskningsgrundat resonera om framtiden låter sig inte göras i en handvändning. För detta ändamål behövs en lämplig form, som kan härbärgera vetenskapligt baserade resonemang, reflektioner och frågeställningar. Den akademiska essän valdes därför som textform.
Essä betyder försök. Det är ett sätt att genom skrivandet utforska resonemang, reflektera och analysera idéer med ett lite mer personligt tillvägagångssätt än exempelvis en vetenskaplig artikel. Skrivandet kan här ses som en undersökningsmetod, ett sätt att utforska, engagera sig och associera, snarare än att bara överföra information. Essäformen kan liknas vid “ett lärt samtal” (Wallsten & Moberg, 2018, s. 65), där vetenskap går hand i hand med kritisk diskussion. Det är ett sätt att föra ett resonemang där utgången inte behöver vara självklar från början, och som kanske mynnar ut i fler frågor än vad som fanns från början. Kort sagt, det är en form som lämpar sig väl för att utveckla nya frågeställningar och resonemang om framtiden, med grund i vetenskap.
Konkret har forskarna använt sig av egen befintlig och pågående forskning som plattform för sitt skrivande. Utifrån det har de utvecklat resonemang och frågor rörande nordisk framtida resiliens i välfärden.
Den här publikationen är med andra ord en essäsamling; forskare som representerar en bredd av fokus och perspektiv delar med sig av välgrundade reflektioner och argument, samt ställer frågor som manar till såväl eftertanke som handling.
Fyra essäer
De fyra texterna i den här publikationen har en viss inneboende sorteringsordning. De utgör skilda exempel på resonemang som kan göras, frågeställningar som kan lyftas och reflektioner som kan föras, när välfärdens hälso- och sjukvård ses ur genus- och resiliensperspektiv. Forskarna representerar en bredd av discipliner och texterna tar sig därför också an olika empiriska sammanhang inom hälso- och sjukvården, liksom olika kunskapsperspektiv. Texterna betraktar och reflekterar kring utmaningar, både på systemnivå och på plats där personal möter avnämare. I sin helhet härbärgerar texterna hela spektrat mellan dessa ytterändar, liksom de villkor och förutsättningar som utgör dess inramning. De rör sig mellan makronivåns strukturer och policyramverk, mesonivåns organisationsstrukturer, ledarskap, kommunikation och samverkan inom vården, och mikronivåns individuella ageranden och handlingsutrymmen. Alla fyra texter använder genus och resiliens i sina analyser av nordisk hälso- och sjukvård, men de angriper ämnet från olika vinklar, på delvis olika nivåer och med skilda grepp. Fördjupande resonemang tar plats vid sidan av ett utforskande frågeställande. Ibland förordas prioriteringar och tillvägagångssätt med tydlighet, ibland lämnas vi med fler frågor än svar. Gemensamt för essäerna är att de kräver av oss som läsare att vi stannar upp och funderar; morgondagens prövningar är ännu höljda i dunkel, men det finns kunskap och erfarenhet att plocka fram.
Den första essän är skriven av John Lapidus som är forskare inom ekonomisk historia, verksam vid Göteborgs Universitet. Vi får ta del av en kritisk analys av den snabba framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar. Texten berör makronivån, och fokuserar på utveckling och konsekvenser av det tudelade system som skapas. Lapidus erbjuder fördjupande resonemang om komplexiteten av den så kallade gömda välfärden, och vilka implikationerna blir för välfärdens resiliens. Här resoneras om hur denna utveckling utmanar de nordiska ländernas sjukvårdslagstiftningar, som handlar om vård efter behov och vård på lika villkor, och om hur detta leder till minskad motståndskraft. Den andra essän är skriven av Ann Liljas och Bo Burström, som är forskare inom global folkhälsa, verksamma vid Karolinska Institutet. De tar avstamp i bristerna i beredskapen i vård- och omsorgssystemen för äldre i Sverige, som blev tydliga under covid-19-pandemin. Med siktet inställt på att lärdomar finns att dra inför framtiden, riktar Liljas och Burström uppmärksamhet mot behov av både hållbar organisering och hållbar bemanning inom denna del av vård- och omsorgssystemen, med hänsyn tagen till den demografiska utvecklingen. Med Sverige som utgångspunkt förs resonemang om arbetsvillkoren och personalomsättningens koppling till möjligheter att upprätthålla god vård. Texten berör såväl makro- som mesonivån, och gör nedslag i ett antal exempel att dra lärdom ifrån. Här ställs frågor om hur samverkan, erfarenhetsutbyten och lärande kan öka resiliensen och ljuset riktas mot hur ekonomiska och personella resurser behöver prioriteras. Den tredje essän är skriven av Paula Mulinari, som är forskare inom socialt arbete, verksam vid Malmö universitet. Vi möter reflektioner, farhågor och förhoppningar från kvinnor som arbetar inom vården. Mulinaris text tar avstamp i berättelser på individnivå, där erfarenheter av de villkor som idag råder utgör en plattform för att diskutera tidsojämlikhet och kris på samhällsnivå. Ur ett resiliensperspektiv, resonerar Mulinari, befinner sig anställda kvinnor inom i vård- och omsorgssektorn redan i en krisande situation, med ständig jobbrelaterad stress, höga sjukskrivningstal och ett större ansvar för det obetalda omsorgsarbetet i hemmet. I texten ställs frågor om huruvida sektorn befinner sig i en permanent kris som de anställda betalar priset för, om hur välfärden organiseras, och om hur tid och ökad tidsrättvisa kan vara avgörande för att stärka resiliensen.