Avslutande ord
Den här publikationen har tagit ett brett grepp om resiliens och genus i den nordiska välfärdens hälso- och sjukvård. Resiliens i hälso- och sjukvård handlar om förmågan att stå emot, anpassa sig till, lära sig av och återhämta sig från kriser. Utgångspunkten har varit att erfarenheter från covid-19-pandemin och andra globala hot, visar att välfärdens motståndskraft är avgörande för både samhället och individers hälsa. Samtidigt syns betydande utmaningar med bland annat demografiska förändringar, kompetensbrist, en könssegregerad arbetsmarknad och ojämlikheter i vården. Framtidsfokus på resiliens kräver att vi problematiserar hur vi förstår kris, tid och risk. Intersektionella genusperspektiv är nödvändiga för att förstå hur sårbarhet i kriser påverkas av bland annat kön, klass, etnicitet, funktionsvariation. Strukturella ojämlikheter behöver åtgärdas för att skapa resiliens.
Texterna i den här publikationen har tagit fasta på att genusperspektiv på dessa utmaningar är centralt. Genom att kombinera resiliens- och genusperspektiv har texterna på olika sätt synliggjort hur strukturella ojämlikheter påverkar både vårdgivare, vårdtagare och samhället i stort. Behovet av intersektionella analyser för att förstå sårbarhet och för att kunna bygga en mer hållbar välfärd har belysts. Framför allt har texterna på olika sätt tydliggjort vikten av att se resiliens inte bara som en kapacitet, utan som en process som handlar om social rättvisa, representation och levbara villkor. Avslutningsvis sammanfattas här några nyckelbudskap som lyfts i publikationens essäer.
Samlade nyckelbudskap från essäerna
Den snabba framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar behöver förstås och hanteras utifrån ett kris- och resiliensperspektiv, så att systemens motståndskraft och jämlikhet kan stärkas.
Tudelningen av de nordiska sjukvårdssystemen kräver politiska reformer och praktiska insatser som motverkar ojämlik tillgång och säkrar vården som en gemensam välfärdsresurs.
Vägar tillbaka till ett gemensamt och marknadsbefriat (dekommodifierat) sjukvårdssystem bör utvecklas och prövas som ett alternativ för att återställa legitimitet, solidaritet och jämlikhet i vården.
Resurserna för vård och omsorgssystemen för äldre personer måste förstärkas. Eftersom multisjuklighet ofta kräver både vård och omsorg är det uppenbart att närmare samverkan behövs mellan regionens hälso- och sjukvård och kommunens hälso- och sjukvård och sociala omsorg.
En tydlig vision och plan behövs på olika nivåer för hur föreslagna reformer ska realiseras. Tillämpning av reformförslag bör följas upp och utvärderas vetenskapligt.
Äldreomsorgen måste bli en mer attraktiv arbetsplats och dess personal behöver bli föremål för satsningar på utbildning och förbättrade anställningsvillkor, arbetsmiljö och löner.
Ett ökat erfarenhetsutbyte och lärande mellan de nordiska länderna skulle kunna möjliggöra nya lösningar då problemen och utmaningarna är i många avseende gemensamma. De erfarenheter som gjorts under pandemin bör tas tillvara för att undvika merarbete, förbereda och stärka systemen inför kommande kriser.
Att skapa bättre förutsättningar för tidsrättvisa är en av vår tids stora jämställdhetsfrågor.
Om vi på allvar vill ha en resilient välfärdssektor måste vi också ta frågan om jämställdhet på större allvar. Tidsojämlikheterna inom välfärdssektorn är tydligt könade, och det är framför allt kvinnor som idag tvingas jonglera omsorgskrisen med sin egen tid, hälsa och kropp.
Vi behöver andra förståelser av tid inom arbetslivet. Förståelser som erkänner och ger utrymme för att omsorg får ta tid, och som ser tid som något kollektivt och relationellt inom välfärdssektorn. Att utveckla och utforska nya förståelser och fördelningar av tid skulle inte bara stärka välfärdens resiliens, utan också ge människor större möjligheter att leva hållbara liv – i och utanför arbetet.
Utan att ta hänsyn till hur arbetsmarknad och familjeansvar har förändrats riskerar planeringen av hälso- och sjukvård samt omsorg att underskatta utmaningarna vid en höjd beredskap.
Vem har ansvar för att se till att vård och omsorgsbehov täcks? Vem har ens möjlighet att få en överblick av behoven?
Vilka är det som förväntas arbeta vid höjd beredskap och vad är deras möjligheter att balansera familjeansvar med ökat krav på tjänstgöring?
Hur kan en realistisk planering ta hänsyn till att de som arbetar inom vård och omsorg är till största del kvinnor, som också har ett stort ansvar i den privata sfären?