Nordiska ministerrådet har enats kring ett samarbetsprogram med målsättningen att välfärd ska vara tillgänglig för alla i hållbara och inkluderande samhällen (Nordiska ministerrådet, 2024). Hälso- och sjukvård samt omsorg om äldre och personer med vissa funktionsnedsättningar är en central del av Nordens välfärd och att dessa verksamheter fungerar väl kommer att vara särskilt viktigt vid en kris eller en krigssituation. Som en följd av Rysslands krigföring i Ukraina, som inleddes 2014 och fortsatte med invasionskrig 2022, har säkerhetsläget förändrats och i Sverige har regeringen beslutat att återuppta totalförsvarsplaneringen. Det innebär bland annat att myndigheter som utför samhällsviktiga uppdrag behöver planera för att verksamheten ska fungera i händelse av höjd beredskap eller krig, det vill säga att verksamheten ska upprätthållas och kunna motstå påfrestningar. I Sverige är Socialstyrelsen ansvarig myndighet för sektorn hälsa, vård och omsorg, och har under senare år fått flera utökade uppdrag relaterade till krisberedskap inom hälso- och sjukvården (Regeringsbeslut nr S2024/01060 och S2024/01055). Beredskapen utgörs bland annat av en planering för personalförsörjning, genom totalförsvarsplikt och krigsplaceringar, ett system som tillkom efter andra världskriget. Då handlade det främst om att krigsplacera män för tjänstgöring inom Försvarsmakten i händelse av krig, medan de i fredstid hade andra arbeten. I och med den återupptagna totalförsvarsplaneringen har idag många andra myndigheter utöver Försvarsmakten börjat planera för hur deras verksamhet ska fungera i händelse av höjd beredskap eller krig, bland annat genom att krigsplacera personal. Emellertid har många förändringar skett i de nordiska samhällena sedan totalförsvarsplaneringens tillkomst på 1950-talet, inte minst att både kvinnor och män idag ingår i arbetskraften i nästan samma omfattning. Vi kommer i denna text att diskutera frågor relaterade till behov av och planering för hälso- och sjukvård samt omsorg under en situation av höjd beredskap i dagens nordiska samhällen. Vi utgår ifrån den svenska situationen som vi genom vår forskning känner till bäst, men de frågor vi diskuterar är i hög grad relevanta också i de övriga nordiska länderna.
I en nyligen överlämnad utredning om personalförsörjning i det civila försvaret (SOU 2025:6) tas en förändrad arbetsmarknad upp, där privatisering och underleverantörer inom hälso- och sjukvård, vård och omsorg lyfts fram som nya utmaningar för totalförsvarsplaneringen. Emellertid problematiseras och diskuteras knappt de implikationer som totalförsvarsplaneringen har för det moderna samhället, med en arbetskraft bestående av både kvinnor och män, och därmed mammor och pappor. Kvinnor och män, som arbetskraft eller som omsorgsansvariga för egna barn, nämns inte i de underlag och utredningar som vi har funnit. För att samhället i en kris ska vara resilient och motståndskraftigt menar vi att aspekter av kön, i intersektion med andra kategorier såsom exempelvis familjesituation, ålder, medborgarskap, rural och urban bosättning, måste beaktas. Hur väl hälso- och sjukvård samt omsorg om medborgare kommer att fungera i ett samhälle i kris eller under höjd beredskap behöver även ses ur minst tre perspektiv:
De som är i behov av vård och omsorg och deras anhöriga
Arbetsgivare och ansvariga för att vård och omsorg ges
Utförarna, det vill säga personal av olika slag och från olika yrkesgrupper
För samtliga tre perspektiv är kön, i intersektion med andra kategorier, centralt och vi kommer diskutera förutsättningarna för utförandet av dessa verksamheter i händelse av höjd beredskap eller krig. Ett exempel är att förskola för de som utför samhällsviktig verksamhet ska prioriteras (SOU 2025:6; förordning 1991:1195), men när arbetstidsförlängning och begränsat semesteruttag kan bli aktuellt behöver det specificeras vilka arbetstagare som berörs och bland annat vad det betyder för det ökade behovet av barnomsorg (kanske främst i form av förskola). Inget av perspektiven ovan kan negligera de individer som är involverade, och vad som rimligen kan förväntas av dem. Vår diskussion är på intet sätt uttömmande, men kan ses som en argumentation för att en realistisk planering av hur arbete ska utföras under höjd beredskap eller krig måste ta hänsyn till vilka som förväntas utföra olika arbetsuppgifter, och här är kön i högsta grad en relevant faktor.
Under andra världskriget ersatte kvinnor till viss del inkallade män på arbetsmarknaden, men under första halvan av 1950-talet innebar en stark ekonomisk tillväxt att många familjer kunde leva på en lön (Nermo, 2000). Det fanns också ett motstånd, framförallt mot att gifta kvinnor skulle förvärvsarbeta, och tillgången till barnomsorg var mycket låg. I den mån gifta kvinnor arbetade, sågs deras inkomster primärt som ett komplement till männens inkomst, där männens högre löner motiverades med att de var familjeförsörjare. I detta läge förutsatte systemet med krigsplaceringar att det fanns kvinnor som tog huvudansvaret för hem och barn, när männen kallades in för övningar, samt i händelse av krig. Detta står i skarp kontrast till dagens samhälle, där förväntan på arbetskraftsdeltagande är könsneutralt och samhällsinstitutioner såsom förskola och skola gör detta möjligt. Sysselsättningsgraden för kvinnor i åldern 15-74 år var i Sverige i april 2025 67,1 procent och för män 70,9 procent. Av de anställda kvinnorna var 15,8 procent tidsbegränsat anställda. Bland männen var samma siffra 13,2 procent (SCB, 2025). Arbetstagare som är kvinnor är den dominerande gruppen inom kommunal och regional hälso- och sjukvård och omsorg, och många av dem bär också huvudansvaret för hem och familj när arbetsdagen är slut. När myndigheter nu planerar för att verksamheten ska fungera också i samband med samhällskriser, och under extraordinära förhållanden som krig, så berör det många kvinnor som är anställda inom offentlig verksamhet. En del av dem kan komma att krigsplaceras inom ramen för sin anställning, och de allra flesta förväntas tjänstgöra på sin ordinarie arbetsplats i enlighet med den allmänna tjänsteplikten. Det är därmed i hög grad en genus- och jämställdhetsfråga hur dessa anställda kommer att kunna fullfölja sin allmänna tjänsteplikt och om denna plikt står i konflikt med förväntningar om omsorg i den privata sfären.
Inledningsvis behöver vi kort gå igenom några för essän viktiga begrepp där det första är totalförsvarsplikt. Alla svenska medborgare och stadigvarande bosatta i Sverige mellan 16 och 70 år omfattas av totalförsvarsplikten som inbegriper:
värnplikt inom det militära försvaret,
civilplikt inom räddningstjänst och liknande verksamhet, samt
allmän tjänsteplikt
Värnplikt innebär att man har gjort en grundutbildning inom Försvarsmakten och i de flesta fall har en krigsplacering (se nedan) för tjänstgöring under höjd beredskap eller krig. Civilplikt är den civila motsvarigheten till värnplikt (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 2025). Dessa plikter berör vissa delar av befolkningen medan allmän tjänsteplikt kan innefatta nästan alla som är i arbetsför ålder. Vid höjd beredskap kan regeringen föreskriva om allmän tjänsteplikt för att samhällsviktig verksamhet ska fungera. Den allmänna tjänsteplikten kan då gälla för hela eller delar av landet och för vissa verksamheter. Personer som är anställda inom offentlig verksamhet förväntas i allmänhet fortsätta sitt ordinarie arbete, men kan också behöva tjänstgöra någon annanstans. Detta beslutas av arbetsgivaren (för statligt anställda) eller av Arbetsförmedlingen (övriga). Vid höjd beredskap innebär allmän tjänsteplikt bland annat att arbetstagare inte har rätt att avsluta sin anställning.
För att på ett systematiskt sätt kunna planera vem som ska tjänstgöra var i totalförsvaret finns krigsplacering som ett viktigt verktyg. Krigsplacering innebär att en individ har ett beslut om var hen ska tjänstgöra i händelse av höjd beredskap eller krig. Det finns två typer av krigsplaceringar, där den första utgörs av tjänstgöring med stöd i lagen om lagen om totalförsvarsplikt (1994:1809) och omfattar värn- och civilplikt. Den andra typen av krigsplacering handlar om arbetsgivares planering. Arbetsgivare som ansvarar för utförandet av samhällsviktig verksamhet ansöker till Plikt- och prövningsverket om att få krigsplacera personal vid höjd beredskap. Det innebär att arbetsgivaren tar vissa anställda i anspråk, i händelse av höjd beredskap eller krig. Detta för att kunna upprätthålla verksamheten, och se till att de anställda inte tas i anspråk av annan samhällsviktig verksamhet. I Sverige kan en arbetstagare alltså vara krigsplacerad hos Försvarsmakten utifrån värnplikten, hos exempelvis räddningstjänst inom ramen för civilplikten, eller hos sin ordinarie arbetsgivare. På senare tid har antalet krigsplaceringar i landet ökat. Mellan åren 2017 och 2020 ökade antalet kommuner som kontrollerade om personer var tillgängliga för krigsplacering, eller ansökte om krigsplacering för anställda hos Plikt- och prövningsverket från 19 till 120. 2022 hade 15 regioner och 105 kommuner krigsplacerat anställda, siffror som ökat till 19 respektive 163 mellan åren 2022 och 2024 (Plikt- och prövningsverket, 2021; 2025). Antalet kommuner och regioner som krigsplacerar personal ökar alltså, men de gör det på olika sätt. Som exempel har Region Skåne krigsplacerat all tillsvidareanställd personal, medan Region Stockholm har krigsplacerat endast de på nyckelpositioner (Granestrand, 2023).
Hälso- och sjukvård, vård och omsorg är samhällsviktiga verksamheter, nödvändiga för samhällets grundläggande behov (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 2023). Att se till att dessa verksamheter fungerar tar i nuläget inte hänsyn till omständigheter eller möjligheter förknippade med kön, familjestatus, individuella omsorgsåtaganden eller andra omständigheter. Men hur förändras behov av omsorg i en krissituation? Och vilka möjligheter har de som är ansvariga att se till att behoven möts? Och hur kommer det vara möjligt att följa den allmänna tjänsteplikten för oss alla, som ju förstås är mer än ”allmänna individer”?
Vi börjar med att beskriva hur behov av hälso- och sjukvård samt omsorg kan förändras i en krissituation.