De nordiska länderna satsar en stor del av bruttonationalprodukten på äldreomsorg. År 2018 var andelen 2,4 procent i Sverige, 2,3 procent i Norge, 2,0 procent i Danmark och 1,7 procent i Finland (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2021). Tidigare rapportering har visat att Island ligger lägre än övriga nordiska länder (0,5 procent år 2012 jämfört med Sverige 2,3 procent samma år) (Nordisk Socialstatistisk Komité, 2013). I alla fem länder ges omsorgen genom en blandning av offentliga och privata utförare. I Sverige är andelen vinstdrivande utförare högst, övriga länder har en större andel ideella utförare. I Danmark och Norge kan kommunerna vara undantagna konkurrens med vinstdrivande aktörer och ge uppdrag direkt till ideella organisationer. Brister i samordning av omsorgsinsatser och hälso- och sjukvård förekommer i alla nordiska länder, trots den något olika organisationen i respektive land (Larsen et al., 2020). På Island samverkar stat och kommun om äldreomsorg. I Finland och Norge är kommunen huvudman för både äldreomsorg och primärvård vilket kan underlätta samverkan. I Sverige är insatserna uppdelade mellan kommun och region, något som kan försvåra läkarvård och omsorg för äldre (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2021).
Trots den pågående ökningen av andelen och antalet äldre i befolkningen i Sverige har antalet personer i särskilt boende minskat från 82 626 år 2017 till 77 173 år 2021 (Socialstyrelsen, 2023). Kostnaden per person och år har dock under samma tid ökat med ca 100 000 kr, till 1 020 427 kr. Kommunernas totala kostnader för särskilt boende, hemtjänst och hemsjukvård har ökat med 3,9 procent från 2017 till 2021, framför allt drivet av ökade kostnader för hemtjänst (9 procent). Dock utgör särskilt boende den största andelen (57 procent) av kostnaden. År 2021 hade totalt 227 400 personer, 65 år och äldre, kommunalt finansierad hemsjukvård. Ungefär hälften av dessa hade också hemtjänst. Mer än hälften av de som fick hemsjukvård var 80 år och äldre, och 60 procent hade också hemtjänst.
Det är sedan tidigare känt att primärvården är underbemannad och har rekryteringssvårigheter, inte bara i Sverige, utan i flera nordiska länder (Nordic Council of Ministers, 2014). Likaså inom den sociala omsorgen finns ökande behov och osäkerhet om framtida rekryteringsmöjligheter som är nödvändiga för att möta de växande behoven med en åldrande befolkning. I Sverige behövs fram till 2031 ytterligare 59 000 personer anställas i äldreomsorgen, för att möta ökade behov. Samtidigt kommer pensionsavgångar göra att det totala rekryteringsbehovet blir 110 000 personer. Av de 191 000 anställda inom äldreomsorgen år 2022 var 45 procent undersköterskor och 24 procent vårdbiträden. Bland vårdbiträden hade 60 procent en tidsbegränsad anställning, bland undersköterskor var siffran 16 procent. Närmare hälften av båda yrkeskategorier arbetade deltid (Socialstyrelsen, 2023). Därför är det oroväckande att antalet sjuksköterskor i äldreomsorgen minskar något, liksom andelen specialistläkare i geriatrik. Under pandemin (2020) gjordes i Sverige inspektioner vid 98 särskilda boenden, och en femtedel av personer vid boenden hade inte fått någon individuell läkarbedömning. En uppföljande enkät 2022 visade att jämfört med 2021 rapporterade 60 procent av kommunerna oförändrad tillgång till läkare, 16 procent sämre och endast 10 procent bättre tillgång till läkare. Vad gäller specialistsjuksköterskor rapporterade 81 procent av de kommuner som hade sådana anställda, en bristsituation. Bristerna angavs bero på konkurrens från andra arbetsgivare och brist på specialistsjuksköterskor.
I Sverige har kommunerna har olika egenavgifter för omsorg. De flesta kommuner tar ut maxtaxan för heldygnsomsorg (2 139 kr/månad), men det är stora variationer i kostnader för mat och för hemtjänsttimmar (70–488 kr/timme). De flesta kommuner tar 200–400 kr per timme. Höga kostnader i en kommun påverkar låginkomsttagares möjligheter till hemtjänst (Socialstyrelsen, 2023). Egenavgifterna i de nordiska länderna varierar mellan 5-8 procent i Sverige, Norge och Danmark medan egenavgifterna är omkring 17 procent i Finland (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2021). Sammanfattningsvis kan man konstatera att vård och omsorg för äldre står inför stora utmaningar i alla fem länder, både på grund av den ökande andelen äldre och på grund av svårigheter att rekrytera personal.
Kvinnor upprätthåller vård och omsorg för äldre
Inom vård och inte minst omsorg arbetar primärt kvinnor. Det vanligaste kvinnoyrket i Sverige år 2023 var undersköterska, ett yrke som sysselsatte 112 100 kvinnor och 15 9000 män (Kindblom & Westholm, 2025). Kvinnodominerade yrken har i genomsnitt lägre löner och sämre arbetsvillkor jämfört med mansdominerade yrken. Bristen på personal inom äldreomsorgen beror delvis på sämre anställningsvillkor, arbetsmiljö och lön.
Löneskillnader mellan könen reflekterar kvinnors disponibla inkomst, som är cirka 20 procent lägre än männens (Jämställdhetsmyndigheten, 2025). Många som arbetar inom omsorg av äldre är utrikesfödda, vilket kan inkludera språkbarriärer och begränsad insyn i sina rättigheter. Kvinnor arbetar dessutom ofta deltid och timanställningar är vanligt förekommande, för att arbetsgivaren ska kunna täcka upp med personal vid behov. Det skapar dock osäkerhet och otrygghet vad gäller arbetstagarens egen inkomst och försörjning samt för eventuella familjemedlemmar. Att med kort varsel tacka ja till arbetspass blir därmed för många nödvändigt för sin försörjning och för att förbli en attraktiv arbetstagare.
Under covid-19-pandemin togs timvikarier in i mycket större utsträckning än vanligt när ordinarie personal var sjukskriven. Men hög omsättning av personal ökade också risken att få in smitta. Dessutom fanns det timvikarier som trots symtom inte tackade nej till arbetspass, eftersom de var rädda för inkomstbortfall och att inte bli tillfrågad om arbetspass framöver om de inte ställde upp vid förfrågan. Det blottade ett samhällsproblem som behöver adresseras innan nästa pandemi eller annan kris står för dörren: Arbetstagare måste garanteras inkomsttrygghet under krisen och attraktivitet på arbetsmarknaden även efter krisen.
Det svenska fackförbundet Kommunal organiserar en stor del av de som arbetar i äldreomsorgen. I deras enkätstudie från 2022 uppgav endast 46 procent av berörda medlemmar att de ville fortsätta arbeta inom äldreomsorgen under de kommande tre åren. När samma enkätstudie gjordes tio år tidigare var siffran 76 procent. Anledningarna till att inte vilja fortsätta var framför allt knutna till dålig arbetsmiljö, att de inte orkar fram till pension, att pensionen kommer att bli för låg och att lönen är för låg (Bucht, 2023). Arbetsmiljön inom vården präglas alltför ofta av hög arbetsbelastning i kombination med otillräcklig bemanning, brist på vårdplatser, och långa väntetider. Dessa faktorer är exempel på vad som i sin tur orsakar etisk stress hos vårdpersonal (Brune et al., 2024). Etisk stress uppstår när en person upplever otillräcklighet i att göra vad som anses vara etiskt korrekt, något som inte bara påverkar personalen negativt utan också kan äventyra patientsäkerheten (Canadian Medical Association, 2020). Sådana situationer förekommer frekvent bland vård- och omsorgspersonal och grundar sig i stor utsträckning på resursbrister.
De brister och utmaningar som belysts ovan har varit kända länge men behöver åtgärdas snarast. Det visar också på att resiliens inom vård- och omsorgssystemet beträffande personal behöver just återupprättas för att kunna upprätthållas och framöver ytterligare förbättras. Detta är centralt för vård- och omsorgssystemet, men är också centralt ur ett genusperspektiv eftersom huvuddelen av personalen är kvinnor.
Reformer och utredningar om vård och omsorg för äldre i Sverige
Hur hanteras frågan om vård och omsorg för äldre politiskt? Vilka reformer och förändringar förs fram för att förbättra situationen? Vilken effekt har dessa? Nedan redovisas några aktuella exempel från Sverige.
Lagen om valfrihetssystem
En stor andel av den hälso- och sjukvård bland äldre personer med sammansatta vård- och omsorgsbehov förväntas ske i primärvården, och den sociala omsorgen förväntas ske i kommunens äldreomsorg. Lagen om valfrihetssystem (LOV) (SFS 2008:962) trädde i kraft den 1 januari 2009 och gäller för kommuner och regioner när de inrättar valfrihetssystem för hälsovård- och socialtjänster. Det är frivilligt för kommunerna att införa valfrihetssystem men obligatoriskt för regionerna inom primärvården. Reformen innebar alltså etableringsfrihet för verksamheter som uppfyller grundkrav, med offentlig finansiering från kommun respektive region.