Varför genusperspektiv på resiliens och hälso- och sjukvård?
De nordiska välfärdsstaterna har länge setts som förebilder i att kombinera jämlikhet, tillgänglighet och hög livskvalitet. Covid-19-pandemin och andra samhällskriser har dock blottlagt flera sårbarheter i hälso- och sjukvårdens motståndskraft, särskilt kopplade till genusstrukturer och jämställdhet. För att säkerställa att välfärdssystemet förblir hållbart och inkluderande även under press, krävs därför en tydligare förståelse för könade dimensioner av resiliens. Men hur hänger kris, resiliens och kön ihop?
För att hjälpa tanken på traven tar vi avstamp i resonemang om hur tidigare erfarenheter och kollektiva förståelser präglar våra tolkningar av vad som utgör fara och kris. Att sia om framtiden och dess möjliga faror och räddningar har nämligen en tendens att bygga på våra erfarenheter och bilder av det som redan varit. Samtida tolkningar av vad som utgör fara och kris bygger till stor del på tidigare erfarenheter och gemensamma förståelser.
Vår förståelse av vad som är en kris verkar kräva en slags dramaturgi. En kris är något utöver det vanliga, och som sådan föreställer vi oss att den börjar någonstans, övergår i ett crescendo och sedan tar slut. Krisen har ett före och ett efter. De som avhjälper krisens faror och motverkar krisens misär agerar i en bestämd tidsrymd. Dessa hjältedådiga praktiker identifieras ofta som extraordinära och nödvändiga. Det lyfts upp ur det vardagliga, synliggörs som något fantastiskt, bra och avgörande. Inte sällan finns dock andra människor runt omkring, vars bedrifter tas förgivna och hamnar i skymundan.
Under covid-19-pandemin synliggjordes hjältar och hjältedåd i annan rustning än vad vi tidigare varit vana vid. Undersköterskornas och sjuksköterskornas vita, blå och gröna vårdkläder fick plötsligt en annan innebörd i den kollektiva förståelsen av fara och räddning. Detta var rustningar som fick coronavirus och farlig sjukdom på flykt. Medicinsk scrubs, plastvisir och ansiktsmask blev symboler för motståndskraft, och de som dagligen bar dem sågs outtröttligt uträtta hjältedåd. I Storbritannien applåderades dagligen vårdpersonal när de lämnade sina hem, för att bege sig ut i vad som förstods som en strid. I de nordiska länderna fick inte applåderandet fäste på samma sätt, men under en period delades matlådor ut till vårdpersonalen, och den obestridliga allmänna överenskommelsen var att denna vårdpersonal begick hjältedåd och stred för oss alla. Under en period förvandlades den kollektiva förståelsen av den kvinnodominerade vård- och omsorgssektorn. Här stod en strid och här stred hjältar. Under en period. Sedan trädde vaccinen in på arenan och dess forskande upphovspersoner tog steg för steg över hjältestatusen. Arbetet på vårdgolvet fortsatte, men matlådorna blev färre. Krisen ansågs var över.
Det var dock inte bara applåder som kantade undersköterskornas, sjuksköterskornas och vårdbiträdenas arbetsliv under covid-19-pandemin. De som arbetade på golvet fick också ta emot rejäla doser skäll och kritik, inte minst från anhöriga till sjukdomsdrabbade, och för omständigheter som sköterskorna och biträdena i många fall själva var mer än missnöjda med, men inte hade något mandat att förändra. På golvet hamnade de i kläm, där de verkade mellan byråkrati och budgetar å ena sidan, och etiskt handlande, stress och medmänsklighet å den andra.
Med avstamp i denna tillbakablick på covid-19-krisen kan vi se hur reflektioner över resiliens vid framtida kriser befinner sig i en skärningspunkt mellan förståelser av tid, kris, genus och arbete. Det kräver av oss att vi förmår rota runt i, bena ut och utmana våra föreställningar om vad en kris är, vilken välfärdens funktion och värde är, och hur framtiden någonsin kan (före)speglas. Det kräver också att vi granskar och utmanar hur bilder av femininitet och maskulinitet präglar förståelsen av kvinnor som grupp och män som grupp, och hur det arbete de utför förväntas vara och värderas i allt detta. Annorlunda uttryckt skulle vi istället kunna säga: en bristfällig föreställningsförmåga om vilka hjältedåd som kommer att rädda oss och hålla samhället samman och igång vid kriser i framtiden, riskerar att skapa farligt ofullständiga bilder av vad framtida resiliens är och bör vara.
Föreställningar om välfärd och resiliens
Den föreställda resiliensen i välfärden hör tätt samman med föreställningar av vad välfärden är och kan vara. Det är därför relevant att ställa sig frågan om det finns en dubbeltydighet i de traditionella men likväl rådande föreställningarna om välfärd och resiliens. Vad präglar förståelser av välfärd och vad präglar förståelser av resiliens? Vilka är de människor som utför arbetet inom välfärdssektorn och vilka är de behov som kräver välfärdens arbete?
Välfärdens hälso- och sjukvårdssektor är starkt kvinnodominerad som arbetsplats. Arbetet i sig, det omsorgs- och sjukvårdande arbetet, könskodas ofta som feminint, eller åtminstone inte som maskulint. Behovet av vård, detta med att behöva hjälp och omsorg för att klara sig, ses i en traditionell men rådande samtid ofta som tecken på svaghet och blir därmed även det ofta könskodat som feminint, eller åtminstone inte som maskulint. Detta trots att såväl män som kvinnor behöver vård och omsorg under livsloppets gång.
Vad är då resiliens? Vilka föreställningar finns om resiliens och resilienta system? Begreppet och dess innebörd är mångfacetterat och kommer att diskuteras mer ingående längre fram. I nuläget kan vi dock uppehålla oss vid dess konnotationer till motståndskraft och robusthet. För att vara resilient verkar kraftfullhet och styrka krävas. I vår samtids traditionella förståelse av femininitet och maskulinitet kopplas detta oftast samman med det senare.
Hur ska en sektor, som präglas av en starkt kvinnodominerad arbetskraft och som identifierar och tillgodoser feminint kodade behov, kunna förstås som stark, robust, tålig, motståndskraftig, resilient? Det kan kräva en del tankearbete, utmana den egna förståelsen av kön och hur olika handlingar ofta kopplas till föreställningar om kön. För resiliens inom välfärdens hälso- och sjukvård handlar inte bara om teknik, resurser eller organisation, utan i hög grad också om relationer, rättvisa och representation. Att stärka medvetenheten om relationen mellan genus och resiliens är därmed inte en extrainsats, utan en nyckel till hållbar resiliens vid framtida kriser i den nordiska välfärdens hälso- och sjukvård.
Välfärdens hälso- och sjukvårdssystem i Norden
De nordiska ländernas välfärdsmodeller och hälso- och sjukvårdssystem ser lika men också olika ut. Dessa korta avsnitt gör inte anspråk på att sammanfatta eller omfatta helheten eller detaljer i systemen. Syftet med avsnitten är att de ska utgöra en tillräcklig kontext för publikationens essäer och de övergripande frågorna om genus och resiliens.
Nordiska välfärdsmodeller
Det finns inte någon vedertagen enskild definition av “den nordiska välfärdsmodellen” (Kvist et al., 2012). Däremot kan en del gemensamma drag och skillnader beskrivas. Översiktligt kan sägas att det nordiska välfärdsbegreppet är brett och omfattar både materiella och immateriella resurser, där kollektiva resurser ses som viktiga i många faser av livet (Kvist et al., 2012). Esping-Andersen (1990) kategoriserar de nordiska modellerna som socialdemokratiska, och jämför dem med mer liberala eller konservativa modeller. De nordiska välfärdsstaterna riktar inte enbart in sig på att avhjälpa problem när de uppstått, utan försöker också förhindra att de uppstår. Det kan exempelvis göras genom att sträva efter att ändra strukturella inkomstskillnader och minska sociala skillnader i människors möjligheter att arbeta och bilda familj (Kvist et al., 2012). De nordiska välfärdsstaterna bygger på dessa grundprinciper, samtidigt som marknadsliberala idéer och lösningar är mycket vanliga idag. De gemensamma dragen i modellerna inkluderar bland annat: universella förmåner där alla har rätt till grundläggande välfärdstjänster oavsett inkomst, höga offentliga utgifter som finansieras genom skatter, en stark offentlig sektor som tillhandahåller vård, skola och omsorg, samt omfattande socialförsäkringar med fokus på exempelvis arbetslöshetsersättning, pension, sjuk- och föräldraförsäkring. Skillnader mellan de nordiska modellerna består bland annat av olika nivåer av de/centralisering, olika nivåer och organisering av privata utförare av välfärdstjänster, olika lösningar för deltagande och säkerhet på arbetsmarknaden, samt olika omfattande jämställdhetspolitiska tilltag.
Perspektiv på nordiska välfärdsmodeller
Den universella tillgången till välfärdstjänster har bidragit till en hög grad av jämlikhet i de nordiska länderna (Kvist et al., 2012). När nordisk särprägel beskrivs är det dock viktigt att inte överförenklat återskapa vad som ibland kallas för “nordisk exceptionalism” (Keskinen et al., 2021). Denna exceptionalism har lite olika innebörd inom olika akademiska ämnesområden. Gemensamt är att begreppet används för att beskriva hur den nordiska särprägeln ofta framhålls som särskilt rättvis, jämlik eller jämställd, samtidigt som beskrivningar av exempelvis de nordiska staternas koloniala historia eller nuvarande ihållande ojämlikheter inte benämns, eller åtminstone bekvämt förpassas till sidlinjen (för vidare läsning, se exempelvis Keskinen et al., 2021; Angell & Larsen, 2022; Larsen et al., 2021b).
De nordiska välfärdsstaternas grundbultar, syfte, system och organisering har belysts och kritiserats beträffande hur de fungerar i praktiken, vad deras effekter är och har varit, samt gällande hur föreställningar om den nordiska välfärdsmodellen varit förenklande. Detta har gjorts ur lite olika perspektiv och med fokus på olika delar av såväl välfärdsmodellerna som deras hälso- och sjukvårdssystem. Jämställdhetsindex visar till exempel ofta att de nordiska länderna är bland de mest jämställda i världen, men indexen är ofta förenklande och riskerar på så sätt att bidra till en skev, eller åtminstone reducerande, bild av jämställdheten i Norden (Kirkebø et al., 2021). Von Saenger (2025) menar exempelvis att den svenska välfärdsmodellen utmanas i dagens samhällsutveckling.
Trots en stark välfärdsstat syns sprickor tydligt i vården av äldre, med ojämlikheter mellan kvinnor och män och med kopplingar till socioekonomisk status (von Saenger et al., 2023). Von Saenger et al. (2023) visar hur döttrar i arbetarklassen i större grad än andra vårdar sina föräldrar. Denna informella del av välfärden, med ett ansvarstagande som är ojämlikt fördelat över befolkningen, behöver studeras och problematiseras, bortom förenklande index. För att förstå effekterna av välfärdens modeller och system behöver komplexiteten i människors levnadsvillkor beaktas. Ojämlikheten i hälsa verkar exempelvis inte vara mindre i de nordiska länderna än i andra västeuropeiska länder, något som lyfts fram som paradoxalt givet dessa länders omfördelande socialpolitik (Dahl & van der Wel, 2016). För att studera och slutligen komma till rätta med detta är det viktigt att ta itu med just ojämlikheten, snarare än att först och främst problematisera hälsoaspekter (Douglas, 2016). Douglas (2016) menar att vi måste gå bortom hälsa och frågar retoriskt varför vi inte tar itu med roten till ojämlik hälsa, nämligen ojämlikheten i samhället.