Den här rapporten presenterar politiska styrmedel för återvätning och deras effekter på restaurering av våtmarker i fem nordiska länder: Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Studien sammanställer de landspecifika målen som driver investeringar i återvätning, stödjande ekonomiska instrument samt utvärdering- och övervakningsmetoder.
De nordiska länderna har flera överlappande mål för återvätning, som att begränsa klimatförändringar, bevara biologisk mångfald och förbättra vattenförvaltning. Trots detta skiljer länderna sig åt i hur de prioriterar och genomför återvätning beroende på nationella förhållanden. I Danmark prioriteras minskade klimatutsläpp och minskad övergödning för att förbättra vattenkvaliteten. Island har en klimatcentrerad strategi för att uppnå CO₂e-mål, med biologisk mångfald som en sidoeffekt. Finlands återvätningsmål gör en holistisk ansats med biologisk mångfald, vattenkvalitet och klimatutsläppsminskning som fokus. I Norge betonas naturrestaurering, medan målen i Sverige huvudsakligen riktas mot att begränsa klimatutsläpp. Dessa mål återspeglar olika strategier för återvätning för att uppnå hållbar våtmarksförvaltning i Norden.
Studien undersöker de ekonomiska styrmedel som används för återvätning i de nordiska länderna och visar på betydande variationer i finansieringskällor, budgetstorlekar och målgrupper. Skillnader i politiska prioriteringar, struktur för markägande och politiska ramar påverkar dessa mekanismer. Finansieringsmetoder för ökad återvätning sträcker sig från årliga statliga budgetposter till projektbaserade ersättningar och EU-finansiering.
Rapporten belyser nyckelutmaningar i övergången från återvätning på statligt ägd mark till privat mark, till exempel underutvecklade ersättningsprogram för privata markägare och en begränsad förståelse för programmens effektivitet. I Danmark fokuserar man på att återväta privatägd jordbruksmark, medan man i Finland, där det finns mycket erfarenhet och välstrukturerade återvätningsprogram, hittills främst har prioriterat utdikad skogsmark som ägs av staten. I Island prioriteras jordbruksmark i återvätningsinsatsen. De norska återvätningsinsatserna fokuserades initialt på naturskyddsområden, och har på senare tid börjat riktas mer mot privatägd mark. I Sverige fokuseras insatserna på privatägd skogsmark och kommunal mark, medan jordbruksområden inte är en del av de statliga prioriteringarna.
Utvärdering och övervakning av återvätningspolitik och -program i de fem nordiska länderna är fortfarande begränsad. De metoder som finns för övervakning och rapportering är olika i de olika länderna. I Finland fokuserar man övervakning på vattenkvalitet, hydrologiska effekter, biologisk mångfald och fiskbestånd. Däremot saknas nationell statistik över storleken på återvätta områden. I Island utges årliga uppföljningsrapporter på återvätningsinsatsen och myndigheterna undersöker möjligheten att låta markägare ansvara för övervakningen för bättre resultat, medan man i Sverige har gett uppdrag till ett universitet att följa upp på återvätningsprogram sedan 2021. I Sverige har även delutvärderingar av juridiska och ekonomiska hinder för återvätning genomförts, vilka kan ge värdefulla insikter för andra länder. I Norge strävar Miljödirektoratet efter att utveckla metoder för att beräkna utsläppsminskningar och har genomfört en socioekonomisk analys av sin våtmarksrestaureringsplan. Det finns gemensamma utmaningar för uppföljning i de nordiska länderna så som osäkerheter i utsläppsberäkningar, inkonsekventa metoder och begränsade resurser för övervakning, vilket försvårar omfattande utvärdering av implementeringen av återvätningspolitik.