Trots den höga nivån av digitalisering i Norden stöter vissa befolkningsgrupper på utmaningar när det gäller att få tillgång till och använda digitala tjänster. Utrikesfödda kvinnor identifieras som en särskilt sårbar grupp för digitalt utanförskap, särskilt nyanlända och de med begränsade kunskaper i det lokala språket och lägre socioekonomisk eller utbildningsbakgrund. Digital inkludering är avgörande för integrationen av invandrare i Norden, eftersom det säkerställer tillgång till viktiga tjänster, utbildning och arbetsmöjligheter. Omvänt kan digital exkludering leda till social isolering och begränsa möjligheterna att delta fullt ut i samhället.
Denna studie undersöker digital inkludering av utrikesfödda kvinnor i Norden, med fokus på det politiska landskapet, hinder för digital inkludering, samt olika sätt att främja digitalt engagemang. Studien använder en kvalitativ forskningsdesign, inklusive policyanalys, dokumentanalys och intervjuer med några civilsamhällesorganisationer från Finland, Norge, Sverige och Danmark. Tidigare forskning har identifierat civilsamhällets roll i att främja digital inkludering av grupper som riskerar digital exkludering. Det finns även andra stödkanaler.
Våra resultat visar att det politiska landskapet för digital inkludering varierar mellan de nordiska länderna. I norsk politik identifieras invandrarkvinnor uttryckligen som sårbara, medan de andra nordiska länderna snarare arbetar bredare med invandrarutmaningar, utan särskilt fokus på kvinnor. De flesta policyer visar på gemensamma hinder, som bristande språkkunskaper och låg digital kompetens, och antar en ”gemensamma utmaningar, gemensamma lösningar”-strategi. Syftet är att utveckla övergripande lösningar som gynnar en bredare grupp människor och använder resurser mer effektivt. Vad som är mest effektivt för att råda bot på digitalt utanförskap - riktad politik eller bredare politik - är ännu för tidigt att avgöra.
Utrikesfödda kvinnor är en heterogen grupp, men vanligt förekommande hinder för digital inkludering är begränsade språkkunskaper, låg digital kompetens och låg tilltro till tekniken, systemet och den egna förmågan. Dessa problem liknar dem som andra grupper som riskerar att hamna i digitalt utanförskap ställs inför. Anmärkningsvärt för invandrarkvinnor är att de ofta möter en kombination av utmaningar, och kan även möta systemiska utmaningar som kulturella skillnader, brist på kunskap och förståelse för välfärdssystemet, tjänsterna och byråkratin samt systemiska hinder som diskriminering, familjeansvar och begränsad tillgång till barnomsorg och utbildning.
I digitaliseringspolicyerna främjas digital inkludering bland annat genom att utveckla användarvänliga e-legitimationer, investera i digitala färdigheter för personer med låg digital kompetens, tillhandahålla digitalt stöd till behövande samt erbjuda tjänster på flera språk.